Sång till min lykta

Jag tände dig längesen, flämtande lilla,
under åren som gått har du brunnit för mig.
När natten var fridfull och heligt stilla,
som man gläds åt solen jag gladdes åt dig.

Du var dock en vägtröst i mörkrets öken,
när andra njöto av sovande ro.
Ditt sken var en stjärnas blänk genom töcken,
en ögonens lust i den sömnlöses bo.

Du lärt mig att tålmodigt midnatten bida,
i ditt sus låg det frid och du lärde mig den,
i ditt mattgula ljus har jag lärt att lida,
att tvivla och häda och glädjas igen.

Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle växa och flamma med vitare ljus,
skulle lära mig tro - dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.

Men dör du en gång, blir du trött att brinna
och lämnar mig vänlös i kolmörkt rum,
då vill även jag bryta upp och försvinna,
då vill jag som du slockna ut och bli stum.