Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768
Ack, du min moder, säj vem dig sände
just til min faders säng!
Du första gnistan til mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom.
Tvi den paulunen, tvi ock det verke
man til din brudsäng tog!
Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
som min far bedrog!
Tvi ock den stunden,
då du blev bunden
och din tro förskrev!
Tvi dina fötter,
då du blev trötter
och i sängen klev!
Ell' kanske på ett bord
att min bild blev gjord,
att min bild blev gjord.
Ett troget hjärta platt jag föraktar;
tvi både far och mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
mina gamla skor,
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot!
Det kliar på min kropp;
kom och hjälp mig opp,
kom och hjälp mig opp.
Känn mina händer magra och kalla
darra vid larm och dån;
se dem av vanmakt vid min sida falla
Liksom vissna strån.
Ögon och kinder,
allt sammanbinder
dubbel skröplighet.
Himmel, min tunga
orkar ej sjunga
om den fröjd jag vet;
om kärleksro och kval
och en full pokal,
och en full pokal.
Läska min tunga, ack! söta safter,
spriden i kärlen ljud!
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
dyrka vinets gud.
Fattig, försupen,
i denna strupen
finns min rikedom.
I alla öden,
i bleka döden
läskar jag min gom,
och i min sista stund
glaset för til mund,
Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas;
ingen i staden klädd.
Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
ned i molnens bädd;
solstrålar strimma,
kyrktornen glimma,
luften blir så ljum.
Var är nu kappan?
Här ser jag trappan
ned til Bacchi rum.
Giv mig en sup, min själ
törstar snart ihjäl,
törstar snart ihjäl.
Nå så gutår, jag vill mig omgjorda,
ragla til bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra, kurage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig,
och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!
Tack, min mor och far,
tack, min mor och far!
Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
som gjort vid brudstoln sväng;
tack du som virket högg och drog ur skogen
til min födslosäng:
tack för din låga,
för din förmåga,
du min gamla far!
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några dar.
Min bror du bliva skull'
och som jag så full,
och som jag så full.
Aktivera autouppdatering av kommentar