Sonet 111

O, för min synd Fortuna du förkättre,
Som skulden för mitt lösa lif jag ger;
Ty hon åt mig ej funnit något bättre
Förvärf än ett, som alstrat rått manér.

Derför mitt namn ett fult brännmärke stinger,
Och derför min natur är rent förödd
Och fläckad af sitt värf, som färgarns finger. —
Så önska medlidsamt mig på nytt född!

Och som en tålig sjukling skall jag tära,
Hvad ättiksurt du mig mot smittan ger;
Ja, dubbel späkning vill som straff jag bära,
Och utan min allt bittert svälja ner.

Tyck synd om mig, och, fast jag hårdt fått sota,
Din miskund är tillräcklig att mig bota.