Sonet 137

Du blinde dåre, kärlek, säg, hvad gör du,
Att mina ögon se, och dock ej se?
Hvad skönhet är, de känna; dock förstör du
Förmågan rent att skilja väl från ve.

Om falska blickar lockat dem som tokar
In i den hamn, der mången ankrat har,
Hvi smider du af slika blickar krokar,
Och hjerta och förstånd som byte tar?

Hur kan mitt hjerta som sin egen dyrka
En plats, som det för verlden öppen vet?
Hur kan mitt öga se derpå och yrka
Att sätta tro till sådan skändlighet?

I klara ting ha hjerta, ögon irrat,
Till sådan dårskap har du dem förvirrat.