Sonet 141

Ej mina ögon dig med lust betrakta,
Ty de hos dig ha funnit tusen fel;
Men hjertat älskar dock, hvad de förakta,
Och tar, tyvärr, af deras dom ej del.

Ej mina öron af din stämma fägnas,
Ej känseln, lättledd samt ej alltid ren,
Ej smak, ej lukt ha åtrå känt att egnas
Till någon sinnesfest med dig allen'.

Men ej mitt vett, ej mina sinnen fem
Förmå från dig mitt enda hjerta skilja,
Det dårliga, som styr ej längre dem —
Ditt stolta hjertas slaf och utan vilja.

Dock har min skam ett nyttigt rön mig gett,
Att hon mig tuktar, som till synd förledt.