Sonet 142

Min synd är kärlek, hat — se der din dygd,
Hat till min synd, som födts af syndig låga;
Men jemför oss, och du skall se med blygd,
Att du mot mig ej kan ett tadel våga;

Och om så är, — ej från en läpp som din,
Ty den sin purpurskrud så ofta fläckat
Med falska kärlekseders mängd som min,
Och mången äkta kärleks hopp den gäckat.

Låt mig få älska dig, just som jag tror
Du älskar dem, du giljar till med blickar.
Så mildhet i ditt bröst, att, när den gror,
Mildhet må bli den skörd, dig sådden skickar.

Men åtrår du, hvad du förmenar mig,
Då må, dig sjelf till straff, det nekas dig.