Sonet 147
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sökMin kärlek är en feber, hvilken längtar
Till allt, som underhåller sjukan just,
Och efter hvad förbjudet är den trängtar,
Ledd af en vacklande och sjuklig lust.
Min kärleks läkare, förståndet, vredt,
Att jag ej följt dess föreskrift mot nöden,
Har lemnat mig; förtviflad nu jag sett,
Hvad läkarn spådde, att begär är döden.
Obotlig är jag, se'n jag mist förståndet,
Och rasande som någon vara kan,
Det sanna rör mig ej, — jag löper från det,
I tal och tankar lik en galen man:
Jag sagt dig vara skön och klar som vatten, —
Du, svart som helfvetet och mörk som natten!