Sonet 27

Af möda matt, jag skyndar till min säng
Och löser upp för trötta lemmar banden.
Men då begyns i hufvudet ett fläng:
Fast kroppen hvila får, arbetar anden.

Ty tanken drager på sin pilgrimsrock
Och börjar efter dig i fjerran irra
Och spänner vidt upp tunga ögonlock
Ett mörker mot, hvari de blinde stirra.

Allt, hvad jag ser vid denna själens rymning,
Det är din skuggbild, som mig gör förtjust,
Och lik en klar juvel, trots natt och skymning,
Gör nattens anlet ungt och mörkret ljust.

Min själ om natten så, din kropp om dagen
Få oss begge hvilan från dem tagen.