Sonet 2

När fyrti vintrar lägrats på din hy
Och gräft löpgrafvar på din skönhets gärde,
Då skall din ungdomsskrud, som nu är ny,
Bli som en sliten klädnad utan värde.

Tillfrågad då: »hvad blef din skönhets mål,
Hvar är din rikdom från din ungdoms dagar?»
Att säga, i ditt ögas djupa hål,
Det vore skamlig synd mot lifvets lagar.

Men pris har du förtjent för skönhets bruk,
Om du kan svara: »detta barn skall qvitta
Min räkning, när jag gammal blir och sjuk.»
Som arfving till din skönhet skall det sitta.

Det är att nyfödd bli, fäst gammal allt,
Att se sitt blod varmt, när det kännes kallt.