Sonet 42

Att du har henne, all min sorg ej är,
Dock var hon, tillstår jag, dyr för mitt hjerta.
Men deremot, att hon har dig — se der
En hjertförlust, som väcker större smärta!

Er kärlekssynd jag denna ursäkt ger:
Du älskar henne, ty du vet, jag gör det;
För min skull hon bedrar mig; vännen ber,
Och hon ger efter, — för min skull hon bör det.

Mister jag dig, så vinner hon derpå,
Mister jag henne, så får vännen skörda;
I fån hvarann, jag mister begge två,
Af kärlek begge gett mig denna börda.

Men hör min tröst: jag med min vän är en, —
Hvad ljuflig lögn! — då älskas jag allen'!