Spådomen om varma källorna
Bleka och hatande män ha lutat sig ner över vattnet,
läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.
Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,
smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring.
Svarta och blanka vi sova tryggt mellan gungande öar,
tyst tog vårt sväljande djup emot var nersölad kniv,
tysta vi speglade skyn och stränder av gungande ängar,
sakta gick jägarna hit att offra för byte och liv.
En gång var källan ett hav, där i solvita stormar
irisskimrande dansen gick yr genom skummande våg.
Då var sommaren het och blå och beskådad av ingen,
osedd i vildhavet speglade åskmolnens svartröda tåg.
En gång blir källan en åker, där säden böljar för vinden,
ting som man offrat vid midnatt, skola skrapa mot plöjarens plog.
Då skola människor offra till järnets och trummornas gudar.
Då skall tomheten vaka och sorgen sjunga i skog.
