Stockholmsvåren
Jag kväder dig, du ljuva vår!
Dock nej ... jag kväder ej, jag endast dig beskriver ...
Med stora steg du till oss går,
och stoppningen av kitt och blår
jag från mitt gamla fönster river.
Jag ser väl inga trän i knopp,
jag ingen fjäril ser och hör väl ingen lärka,
men, sälla vår, jag kan din ankomst därav märka
att gikten flyger i min kropp
och mina fötter börja värka!
Ditt ljuva antåg röjs av tecken utan tal:
av snuvans gångbarhet, av febrarna och flussen,
av vandrarns bryderi på gatan i sitt val
emellan högarna och pussen.
Visst är du ej det minsta lik
den vår, som skalderna beskriva,
på hälsa och på blomster rik:
jag hör ej annat av än getmjölk och hektik ...
vad lovsång kan jag dig då giva?
Aktivera autouppdatering av kommentar