Stridiga andar
I denna gamla sal, i skåp af ek,
Står gömdt och glömdt ett rikt bibliotek.
Hvad släkte efter släkte märkligt funnit,
På dessa hyllor dammig fristad vunnit.
Af tänkare och skalder hvilken rad
Och djärfva ord, som kommit split å stad,
Vågbrytare på vetenskapens bana
Och underbara drömmare som ana,
En hänryckt tolk af dygd, odödlighet
Och tviflaren, som allt i stycken slet,
Och tunga folioband, som ingen läser,
Och i skymundan lystna duodeser --
Här håller denna värld af andar frid;
I syskonhvila efter lifvets strid
Nu luta sina hufvuden tillsamman
De som hvarandra unnat afgrundsflamman.
Hvem stör de dödas ro? I salen står
Med hastigt fjät en sven på sjutton år.
Begärligt står han bland de tusen banden,
Som barnet i de rika smultronlanden.
Och han är herre här -- han plockar ner
Bok efter bok och hungrar efter mer.
Då parkens kronor färgas aftonröda,
Han ser det ej -- han lefver hos de döda.
Hans unga sinne låg så slutet nyss,
Så orördt som hans mun af kvinnokyss.
Nu sades lösningsordet och han vaknar,
För första gång han längtar och han saknar.
De döda tala. Hur med stridig röst
De kämpa sig till ingång i hans bröst!
De dricka lif af ynglingshjärtats värma
Och i dess rosengård som bin de svärma.
Ännu som fordom med hvarann i krig,
Enhvar vill vinna denna själ för sig.
Bespottare och skalder och profeter,
Enhvar vill styra dessa möjligheter
I dammet ofvanför hans mörka hår
En guldkolonn från solnedgången står.
Af stoftpartiklar, ljusets rena strimma
Där uppstå bilder, skymtande i dimma.
Med segerkransen härskarens gestalt
Och Fryne, född ur cyprisk böljas salt,
Och forskaren med stjärneglob i händer,
Martyren leende bland bålets bränder,
Ur detta bokdamm så de stiga opp,
Hans känslas skapelser med luftig kropp.
På strålig bro de genom rummet vandra.
Hvem af dem skall förtränga sist de andra?
Af trånad, som ej jorden stilla kan,
En tåreflod på heta kinder rann.
Nu blommar barndoms-oskuld aldrig mera,
Nu detta hjärta andarne regera.
Aktivera autouppdatering av kommentar