Styvmodern
Den fromma fru Signild på sotsängen låg...
dess avsked herr Esbjörn så smärtesamt sårar.
"Låt," sade hon, "sorgen ej nedslå din håg!
Mig plåga, långt mer än min död, dina tårar.
Jag önskar, att Gud snart en maka dig ger,
att du må bli glad och ej sakna mig mer!"
"Nej, Signild, om nånsin jag glömmer vårt band,
så glömmen mig Gud!" ... "O, din iver dock hämma!"
Så ropte hon, räckte sin vissnade hand
och fortfor med kärlig och döende stämma:
"O, gärna min man, må du glömma det så,
när hon har dig kär och vill älska de små!"
Fem, gråtande döttrar dess säng stodo när...
tungt föllo de tårar på moderligt hjärta.
För sonen det likväl mest blödande är,
så späd, o, så späd, till så gruvelig smärta!
Och då sina systrar han gråtande ser,
så menlöst han smeker ... de gråta dess mer.
Fru Signild nu dödde, blev jordad och glömd:
herr Esbjörn snart äktade Gullborg den rika,
för glättighet, kvickhet och skönhet berömd.
I spel och i dans hon för ingen gav vika:
ty levde hon ständigt i nöjen och sus
och sörjde så litet för barn och sitt hus.
De hundar, de tjuta så runt om det slott,
och vaxljusen brinna så bleka i lågen,
de tjuta igen ... ljusen slockna så brått ...
herr Esbjörn med Gullborg blev illa i hågen.
Vid midnattens stund flyga dörrarna opp;
det susar som vinden i ekarnas topp.
Vid halvslocknad eldstad satt Lina och kvad,
att söva i skötet sin gråtande broder.
Hon lullade honom och snyftande bad:
de snart måtte följa sin vilande moder.
Och hastigt, och hastigt, nu isas dess blod:
en vålnad i likdräkten för henne stod.
"Elina, min dotter, vi sitter du här?
Hur må mina små, hur må syskonen dina?" ...
- "O, nämn mig ej dotter! Evem du ock är,
o, låt mig i frid!" ropte ångstfull Elina.
"Som blomstren min moder var vit och var röd,
men vissnad och bleknad är du som en död."
"I graven där bleknar den kind, som var röd ...
från graven jag kommer, din gråt jag där hörde;
mitt isnade hjärta blev varmt av din nöd.
Min klagan den evige domaren rörde.
Jag reste de multnade lemmar med hast,
och murarna rämnade, marmoren brast."
Glad kände den späde den talande röst,
med utsträckta armar han skuggan vill närma.
"Ack," suckade Signild, "ack, tomt är mitt bröst,
min arm utan styrka, min famn utan värma!
Elina, han känner sin moder ännu ...
min dotter, min dotter, vi tvekar då du?"-
"O, moder, från graven du kom till oss små ...
o, tag oss då med dig ... Med ömkan oss skåda!
Vi frysa och svälta, vi ligga på strå,
och hårdsinta tjänstpigor över oss råda.
O, se till din späde, hur stelnad han är!
Ty satt jag med honom vid eldstaden här."
Ömt slöt hon nu barnen i moderlig famn ...
det famntag dem var som när vårvindar fläkta.
Till Gullborg nu skred hennes vredgade hamn:
"O, Gullborg, se barnen i armod försmäkta!
Det gör att jag nu ur mitt vilorum jag går.
O, Gullborg, din räkenskap en gång blir svår!
De dunbäddar vila nu tjänstpigor på,
som åt mina späda jag efter mig lämnat;
de frysa, de hungra, de ligga på strå ...
ack, var då slikt öde de menlösa ämnat?
O, hade du burit och fött dem som jag,
så sorglöst du glömde dem icke var dag."
Nu hastigt gol hanen och Signild försvann
som morgonens töcken för solen försvinner.
Från styvmoderns ögon en tåreflod rann:
i hjärtat nu ångern så levande brinner ...
och allt se´n den stunden i landet knappt bor
så älskansvärd maka, så kärleksfull mor.
Aktivera autouppdatering av kommentar