Undret

Flickan:

Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster,
jag blev så glad, att någon fanns i skogen,
än spefulla ekon och lurande troll.
Du gick helt långsamt, jag skyndade efter dig
att hinna upp dig, som hade jag något att berätta dig.
Dyster och sträng den svarta nunnedräkten är,
allvaret blickar ur de mörka vecken,
men kär och förtrogen är den och underbart tröstande
för hjärtan som bära på hemliga sorger.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ack syster, syster, härlig är den sammetsgröna skogen,
men denna vår är ingen vår för mig.
Ty den jag älskade har gjort mig orätt.
Han tog min kärlek med list som en bedragare
för sin låga och oädla fåfängas skull,
och lämnade mig ensam i sorg och blygsel i kallt förakt.
Tungt har mitt hjärta varit hela tiden, att solen icke värmt mig.

Nu har jag drömt två nätter å rad
att jag var glad och bar en kniv i min hand,
en blodig kniv, och mitt hjärta var lätt som en fågel.
Drömmar betyda intet, men jag undrar
om jag skall se detsamma en gång till.


Nunnan:

Du får ej drömma så, mitt barn,
så får du icke drömma en gång till.
Nu är den heliga lövsprickningstiden
då jorden är full av änglar,
den som lyssnar, skall ständigt höra vingslag i luften.
Nu är den heliga lövsprickningstiden,
då änglar tända ljusen i kyrkan
och fylla skålarna med heligt vigvatten,
och ovan altaret står Gudsmoder
med ett oskönjbart leende på sina läppar.
Gå dit, fall ned på dina knän ... och vänta.
Ack, när Gudsmoder blickar ned på dig,
då känner du det genast.
Jag vet det väl. Hur smärtan sakta domnar -
inom en stund har du glömt dina sorger
och lätta och ljusa och stilla bli dina tankar
som änglarnas steg över golvet av sten,
och stiger du upp, du skyndar dig ofrivilligt mot utgången,
flöda tårarna över ditt ansikte
och du är lycklig och milt försjunken hela dagen
och intet ont ord kommer över dina läppar,
och om naturen drömmer du lyckligt och fromt
som barnen drömma om julnatten.
Gå in i kyrkan, mitt barn, jag väntar här ute i stilla bön.


Flickan (återvändande):

Vad ... mitt sinne ... är ... tungt.
Svaga äro dina böner, o syster,
det heliga vigvattnet verkade intet.
Jag lade mig på knä framför altaret,
länge höll jag mina ögon slutna och tänkte ingenting
i väntan på undret.
Hade jag aldrig öppnat mina ögon!!
jag såg det åter ... det jag sett i drömmen...
dock var det tusen gånger olycksdigrare att se
här på det heliga altaret.
På golvet såg jag några droppar blod,
en strimma levrat blod på altarduken,
men uppe på altaret låg - kniven.
Jag ville gripa den och kyssa den -
vad älskar jag i världen såsom detta blod?
Golvet vaggade underligt under mina knän,
en skräck grep mig - jag kom ihåg Gudsmoder
och jag blickade upp till henne med en bön och tillgift
och sökte hennes skydd.
Men hon såg mig icke, hon blickade ut i fjärran
förskräcklig och hög.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Fåfänga äro alla böner för mig.


Nunnan:

Jag skall dock be för dig,
jag upphör nu ej mer att be för dig.
Gudsmoder ser dig icke, hon tiger...
hon vill ett offer mot vilket alla offer äro ringa.
Hon, den heliga och rena, mot vilket allt ont är maktlöst
tar som offer ur dina händer
den tunga kniven med det onda blodet.
Stor är hennes nåd,
djupt är hennes förbarmande,
högre äro hennes tankar än människronas lagar.
Hon dödar ej de onda tankarna, när de födas fram,
hon lämnar ej de onda orden, som strömma över läpparna,
hon hejdar ej den upplyfta armen, då hugget faller.
Men för de förkrossade själar, över vilka olyckan timar,
har hon en nåd utan gräns och en kärlek utan anseende.
Hon ger oss tårarna som smälta våra hjärtan
och göra dem mjuka som vax.
Sådan är Gudsmoder
och föga känna vi henne.
Hon ser alla, som komma hit,
och olika är hennes onåd mot alla.
Men endast de tyngsta hjärtan
väga något i hennes hand.
Stor blir din ångers ljuvhet, mitt barn,
när det onda har skett.
Ständigt har jag levat fjärran från det onda,
min själ har varit ljus som den vita liljan
den höga ängeln håller i sin hand.
Dock har jag lärt mig att det icke finnes något gott
fjärran från synden.
Vilken är våra böners nödvändighet?
Den förtvivlans styrka som betvingar våra helgon?
Behöva vi Gudsmoder? Kunna vi icke leva utan henne?
Vi äro icke mogna för paradiset:
de rena själarna skola kastas i elden och börja brinna.
Förkrympta äro alla hjärtan som icke blomma fritt.
Försiktiga äro våra själar i sina vita skrudar.
Det finnes alltför många i världen
som tåla att kallas fega.
Men lyckliga äro de själar
på vilka det onda förlorat sin största insats:
Gå mitt barn, jag skall be för dig.
Jag kan intet annat.

(1915)