Vadet

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Det hände någon gång en stackars engelsman
        - kvickt huvud, artig pojke eljes,
             som det förtäljes. -
        Det hände, säger jag, att han
        förutan stövlar sig befann.
        "Bevars, nog vet man sådant händer!"
        med mycket skäl man här invända kan.
"Det var ej något nytt ... och snillena, minsann.
        ha ont om skor i alla länder."
        Nå, läsare, jag medger dig,
        så grym är väl erfarenheten,
        men du skall också tillstå mig,
att när man utan mynt vill stövlar skaffa sig,
        då prövas snillet, fintligheten.
        Vad gjorde denne då? Låt se:
        han gick till en skomakare
        - figurligt sagt var visst ej detta,
        det säger mig mitt samvete;
        men frågan är om stövlarne,
        och svår är konsten att berätta.
Ponera annorstäds till fötter och till ben
        han sig behövande befunnit,
man sirligt kunnat sagt: han gick till en kapten,
och sagan till sin stil då mera prydnad vunnit.
        Men minsta medel här ej vinns
        till prydnad och till glans för stilen,
        ty uti hela England finns
        ännu ej en kapten vid sylen. -

Nå, vidare ... Den man, varom förtäljas bör,
        gick till en stövelfabrikör
        - den titeln kan i hast passera -
och i hans magasin begynte revidera,
        beskåda, häckla och probera,
        tills äntligt han så lycklig var
        att hitta på ett stövelpar
        av bockskinn, glänsande och smorda,
        precist som åt hans fötter gjorda.
Den glädje han förnam, när detta par drogs på,
        var, skall man tro, visst icke ringa,
        men det kan endast den förstå,
        som ser sig nya stövlar få,
        då året om han har haft inga.
        Först han försökte med dem gå ...
Å nej, de kändes ej det allra minsta tvinga
den liktorn han drogs med uppå sin vänstra tå.
        Nu började han även springa,
        och vips från trappan med ett hopp
        och långa stycken framåt gatan.
        Skomakarn efter honom lopp,
i tofflor stadd, med krum och ovig kropp,
        och skrek: "Ta fast, ta fast den satan,
        ack, ta fast tjuven ... fort, ta fast!"
        Men han med stövlarna i hast
        sig trängde genom slödderhopen,
        som skockat sig vid dessa ropen,
        och satte av som en fantast
och stötte kärngar kull och korgar, rån och våfflor.
        "Fort, fort ur vägen!" ropte han.
"Gott folk, vi slagit vad vem fortast löpa kan,
        med stövlar jag, och han med tofflor!"

(1796)


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.