Vera

FABULA.

I ett linjärt seriellt reproducerande kosmos, så löper ett pärlband av snurrande blå världar. Varje värld påverkas av sin föregångare. Dess gudar och de historier som dom berör gör grunden i efterkommande inkarnation. Världen förblir statisk men berättelsen är ständigt flödande.

I början på denna världen så föds de ursprungliga gudarna ur kraften den tidigare världen laddar ur sig när dens gudar uppnår sina individuella öden. Man kan säga att dom fullkomliga föder dom nya.

Det behövs både tillbedjan och en genomlevd historia för att ett öde skall uppnås så den slutliga fasen inleds. När detta sker uppstår en urladdning som går till reproduktionen av nästa värld. Innan dess så är allting möjligt.

Detta är historien om en gudinna som inte kunde påverka efterkommande värld som den borde.


DEL.1


Faendal stod vid ett vägskäl. Han hade kommit från väster vilket lämnade honom tre val. Bergen Draktrut till norr och Draksvans till söder. Dom oändliga skogarna av Jungfrudal väntade till öster. Han var aldrig dragen till att fortsätta rakt fram för det var så han hade levt sitt liv. Men det var även det som hade lett honom till ett liv som tjuv. Faendal hade alltid trott på sig själv, inga känslor om otillräcklighet eller tvivel om göra det som var nödvändigt.

Han hade mått väl sin kriminalitet till trots. Men hade börjat förlora förmågan att ignorera sin vilja att bli någon annan.

Sen kom visionerna 

''Jag sträcker mig ner för plocka upp skålen av diabas som jag har gjort så många gånger förut. Jag ser mina händer som saknar lillfinger och ringfinger vardera. ”Kan jag avvara ett finger till den här gången?”

Tanken slår mig men tidigare besvikelser förhindrar mig från att vara hoppfull. ”Nej du har testat så många gånger och måste inse att det är ditt liv som måste offras. Din kropp gör varken till eller från.”

Mina händer fattar runt skålen med tummarna uppepå den tjocka kanten. ”I början så kunde jag se igenom mig själv och se plagioklasen under i ett rött skimmer.”

Minnena om min tidigare form gör längre ingen nytta för jag har varit obsidian längre än något annat. Svart och bräcklig.

”Det är vad jag är.”''

Synerna av svarta stympade händer tog Faendal som ett sista strå till att lämna sitt liv i Värnershöjd. Kanske så hade skuldkänslorna av att fördröja förändringar tagit formen av mardrömmar? Det var därför han stod där han stod. Funderandes över vad valet mellan nord, öst och syd skulle ge honom. Eller varför inte valet mellan vänster, fram och höger. Gör det någon skillnad på honom som person beroendes vad han väljer att kalla det?

I bekvämlighetens anda så valde han framåt. Dels för att han skulle vara en ny person men främst för att bebyggelsen var inte var så fjärran som så i bergen. Faendal hade lämnat sitt vägskäl vandrandes framåt och kände en rädsla över hans färd mot att bli en äventyrare aldrig skulle ta slut. Efter den längsta resan som han hade befunnit sig på så kom Faendal fram till ett skogsbruk i utkanten av Jungfrudal.

I detta skogsbruk bland alla som livnärde sig på timmer så fanns Magnus, en fördärvad man som byn hade förbarmat sig över. I många år hade han sökt efter sin försvunne vän Ivar. Han hade utfört en ritual och blev utbytt med rök. Efter många diskussioner, om och men bestämde Faendal sig för att återskapa omständigheterna kring Ivars försvinnande och själv utförde ritualen som innebar att tillbe till något vid namn Morgred.

Han fann sig i en värld som bara kan beskrivas som utomrealistisk. Träden verkade ha viljat byta plats med molnen då dom steg högre än vad han kunde se. Vilket lämnade honom i mörker och i knähöjd låg en såsig krutrök som motvilligt ringlade sig runt hans ben. Framför honom så låg tillsynes samma by som han hade bett till Morgred igen fast uråldrig och övergiven. Den enda arkitektoniska skillnaden var att centralt så låg ett respektingivande tempel med öppna portar.

Ett rossligt babblande hördes i periferin och fram uppenbarade sig ett skitet snöre till man. Ryckigt klädd i resterna av finbyxor tog han sig fram. Galenskap målades av hans rullande ögon och självåsamkade ärr. Ensamhet och lång tid av att skära i sig själv hade gett denne en mani.

- Du är ny. Det måste betyda en ny att skära! Den förlorade mannen attackerade med en kniv vars egg glimmade ifrån alla riktningar från dess många hack. Faendal förfärad över allt som han befinner sig i steg ur vägen.

Vid sin sida så hade han själv alltid en enkel kniv men aldrig stuckit den i någon. Den hade förvisso används för att avskräcka folk i staden vid tillfällen. Mest bruk den hade sett var på sin resa till Jungfrudal som verktyg men i detta tillfälle så blev den ett vapen.

Känslan av att föra stål i ryggen på en annan man fick honom att spy. Medans på alla fyra med kräk mellan sina händer så såg han sin anfallare segna ner på magen likt slagen av sorg. Som någon vissnade ned i sin bädd efter en förkrossande insikt.

Visionerna fortskred

Jag sitter framför skålen av diabas som jag har så många gånger förut. I min högra hand skapar jag en dolk av ljus. Dess blad bleker den svarta grotta som mina ögon har vant sig vid av vitt.

”Nu är det dags igen för den gamla dansen över gränsen.”

Runt om under min hud ringer känslan likt en bristande såpbubbla när eggen river upp mina blodkärl. Skålen fylls up med den enda sak som finns kvar av min kraft.

”Nästan där. Bara en gång till.”

Faendal trodde att han hade upplevt all skräck som var möjlig vid den stunden innan hans nedstuckne anfallare reste sig upp igen. Med kallt i magen och händer halkiga av spy så stod han redo redo inför nästa attack.