Zigenaren
(Efter en tradition.)
Bland zigenare, i Finland sedde,
Störst och käckast var den mörke Adolf.
Inga tavastländska moar födde
Bommar, starka nog att honom stänga;
Häkten genombröt han såsom skogsnår,
Männer slog han såsom harfven kokor.
Men hans lif var som en björns i skogen;
Hvad den väldige behöfde, tog han,
Hvad han ej behöfde, lät han vara.
Nu från tinget, der sitt straff han utstått,
Sårad, sjuk och smidd i jern han fördes
Öfver Kangasalas ås tillbaka.
Midt på vägen, der som smalast åsen
Tvenne fjärdar skiljande sig höjer,
Slog han ögat opp och såg omkring sig,
Såg och talte stilla till sin fångvakt:
"Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar,
Stränder, skogar, lunder, berg och ängar,
Mäktiga att trolla qvar zigenarn.
Om vid slutet af den långa bergbron,
Der, hvar mellan dunkelt gröna granar
Strandens glesa, gula björkar svaja,
Om jag der min hustru skulle möta,
Ville jag till henne säga: qvinna!
Dröj och föd ditt foster här till dagen,
Att mitt barn må se i födslostunden,
Hur vår Herres verld är glad och herrlig;
Fast att dröja är oss tungt som döden."
Så han sade: utan akt på talet,
Åkte förarn fram i lugn sin kärra.
Stranden hann i sakta rullning kärran,
Och ett stycke framför den på vägen
Gick en ensam qvinna långsamt framåt.
Djup på hennes randigt väfda klädning
Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran
Och på den i svarta bucklor håret.
Förarn åkte fram och upphann henne.
Men med ena handen på ett spenbarn,
Med den andra emot barmen hållet,
Viste hon och talte så till förarn:
"Låt mig följa på ditt lass ett stycke;
Jag är trött af bördan vid mitt hjerta."
Och han tog den bedjande på lasset,
Och hon satte sig bakom med fången.
Knappt så långt, som hjerpen uppskrämd flyger
Se’n hans grenkamrat för kulan fallit,
Åkte förarn, aningslös och säker,
När en dolk, i dukens veck förborgad,
Leende zigenarqvinnan framdrog
Och, mot mannen lutad, talte sakta:
"Passa på, min man, när hugget faller,
Skuffa förarn ned från kärran genast!"
Sade, och med all sin styrka samlad
Slog hon i sin oväns skuldra knifven.
Genom jackan, gjord af valmar, trängde
Stygnet mellan nyckelben och nacke,
Och ur förarns hand föll töm och piska.
Men i blinken, stött af Adolfs axel,
Sjönk han sanslös mellan hjulen neder.
Glad till marken sprang zigenarns maka,
Tog ifrån den slagne alla nycklar
Och befriade sin man och herre.
Lätt från hand och midja löstes jernen;
Fötterna allena löstes icke.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa,
Utan smidda fast med eld och hammar,
Tyngde dem och lydde inga nycklar.
Och han stod likväl, zigenarn Adolf,
Glad på marken re’n och eftertänkte,
Hvart sin färd han skulle styra dädan;
När, ur dödens slummer vaknad, förarn
Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Genast sprang emot sin ovän Adolf
Och, med knifven höjd i luften, sade:
"Aldrig skall du mera återvända
För att säga, hvart zigenarns maka,
Hvart zigenarn Adolf tagit vägen."
Sade; men den fallne bad och svarte:
"Håll med hugget opp och skänk mig lifvet;
Aldrig vänder jag ändå tillbaka,
Aldrig går jag, att med spö och bojor
Plikta för mitt oförstånd och hädas.
Hellre lemnar jag mitt rika hemman,
Dragande med er i ödemarker,
Om mig Gud vill dertill unna styrka."
Så han bad, -- och öfvertald zigenarn
Höll med hugget opp och skänkte lifvet.
"Om vid Gud du lofvar brödratrohet,
Skall ett hår ej på din hjessa krökas,
Ej så länge röfvarn Adolf andas
Och med dessa båda ögon ser dig."
Så han sade: för ett slag flög hästen,
Skenande den långa milen framåt;
Men han sjelf tog af till skogs från vägen,
Bärande, fast sjuk, sin slagne broder
Och i spåren af sin maka åtföljd.
Tvenne solar re’n från hvalfvet stupat,
Tvenne nätter hade klarnat redan,
Från den stund, de veko af till skogen;
Men vid qvällen af den tredje dagen
Valde de till hviloplats en lada,
Fjerran från ett menskligt hem belägen.
När de der på höet satt sig neder,
Började zigenarn Adolf tala:
"Nå, i sanning, mina trogna vänner,
Många hårda dar jag genomlefvat,
Aldrig har jag svultit dock så länge.
Vore jag till mina fötter ledig,
Mat jag hade skaffat länge sedan;
Nu i ödemarken kring vi irrat,
Glade, om ett bär, en droppe vatten
För vår värsta törst och hunger funnits.
Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka,
Ej för din skull, ej för min jag sörjer
Så som för vår gode, sjuke broder!"
Så han sade, och hans maka svarte:
"Låt ej slikt ditt stora hjerta ängsla;
Vill du dröja här i natt, o herre,
Skall mitt bröst vår sjuke broder nära."
Talte så, och efter lemnadt bifall
Mot den hungertärde svage lutad,
Bjöd hon moderligt den bruna barmen.
Och när äfven denna natt förlidit,
Och på topparna af skog och fjällar
Höstens sol sin första rodnad spridde,
Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda,
Steg ifrån sin stråbädd opp och sade:
"Nu, min vän och gode broder Adolf,
Vill jag gå och söka menskor åter,
Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Om jag följer spången genom skogen,
Hinner jag till midda’n väl ett hemman
Och är här med mat i qväll tillbaka.
Ingen, om han här i nejden ser mig,
Skall åt förarn Anton neka bistånd."
Prisande hans mening, svarte Adolf:
"Väl, så långt, som mina krafter tåla,
Skall jag villigt bära dig på spången;
Sedan gå, och före Gud dig åter!"
Och de gåfvo sig på färden båda,
Ena tågande, den andra buren,
Tills vid början af en bättre skogsväg
De i vänlig brodersämja skildes.
Till sin lada gick tillbaka Adolf;
Förarn gick, fast svag, att hemta föda.
Men med ständigt vexlad gång och hvila
Hann han innan midda’n till ett hemman,
Gick der in och tog sin plats på bänken.
Honom kände värden straxt och talte:
"Nå förunderligt, min gamle granne,
Hvadan så till fots och så förbleknad?"
Djupa suckar drog af trötthet förarn,
Och med ryggen stödd mot väggen svarte:
"Granne, underlig har färden varit,
Underligt jag kommer till ditt hemman,
Ensam, så till fots och så förbleknad;
Men låt först mig stilla törst och hunger,
Sedan hör, hvad skett, och hvad bör göras."
Så han sade, i sitt hjerta redan
Stämplande försåt emot zigenarn,
Mot zigenarn Adolf och hans maka.
Mat och dricka hemtades på stunden,
Syradt kalja i ett stop af furu,
Mujkor, kött och bröd och smör och bränvin,
Och han sträckte glad sin hand till maten.
Men när törst och hunger han tillfredsställt,
Sträckte han sig hvilande på bänken
Och till värden med en vink begynte:
"Skicka, granne, bud till fogden genast,
Att med folk och vapen han må komma
Och zigenarkungen Adolf gripa.
Se, emellan nyckelben och nacke
Bär jag knifstygn, af hans maka hugget.
Nödgad sedan för det kära lifvet
Att dem följa genom ödemarken,
Har jag lefvat trenne dygn i skogen,
På det fjerde kommit hit omsider.
Men i natt, då månen sjunkit, smygen
Till den lilla ladan mellan bergen,
Der mot skogssjön Mättäkoski krökes;
Der är stället, der skall röfvarn finnas,
Hvilande i natt bredvid sin maka,
Der skall jag ock finnas käck till bistånd."
Sagdt, och värden åter: "Ingalunda,
Gamle granne, får du gå tillbaka;
Låt de friska styra och blif hemma."
Honom svarte förarn Anton åter:
"Om ej jag dem mat och bränvin bringar,
Om ej jag, som lofvadt, återkommer,
Fåfängt skall man söka dem i ladan.
Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt."
Så han sade, lastade sin påse,
Och, fast trött, begynte återfärden.
Men i samma stund satt röfvarn Adolf
I den glesa ladan med sin maka.
På sitt späda barn, till barmen slutet,
Höll sin blick orörligt fästad qvinnan;
Mannen såg mot spången oupphörligt,
Längtande att der sin broder varsna.
Ej ett ord blef taladt; endast syrsan
Skrek i höet och i skogssjön anden
Och nå’n gång i modersfamnen barnet.
Så gick dagen småningom till ände.
Men när solen sjunkit bakom bergen,
Satt zigenarn Adolf, der han sutit,
Ej som förr med filen sänkt på bojan,
Men med ögat fäst på spången ständigt.
Och han såg omsider förarn komma.
Opp han sprang, och stora tårar sköljde,
Rullande, hans väderbitna kinder;
Men i glädje brast han ut och sade:
"Ingen nöd, mitt dyra barn och maka,
Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Straxt den kommande till mötes gick han,
Nådde honom och på starka skuldror
Bar den trötte fram till ladan åter.
Men när förarn framtog maten sedan,
Brast zigenarqvinnan ut i tårar,
Och zigenarn Adolf satt och talte:
"Äten nu, men jag vill fila bojan,
Se’n hvad öfrigt lemnas, vill jag äta."
Men när hungern alla stillat hade,
Sökte de med fröjd i höet hvila.
Re’n med mörker hade natten kommit,
Långsamt vandrande sin stilla bana;
Vaken låg likväl zigenarn Adolf,
Vaken låg också hans trogna maka,
Tysta båda dock, tills qvinnan sade:
"Hvad kan nu i vida verlden handlas,
Efter syrsan sjunger så beständigt?"
Henne svarade zigenarn åter:
"Syrsan, qvinna, gläds åt höets vällukt,
Gläds åt värmen i den fulla ladan,
Gläds åt menniskornas goda sällskap;
Jag åt stjernan, mellan molnen skådad,
Jag åt friheten, förvärfvad åter,
Mest dock, att vi fått en trogen broder."
Åter talade zigenarqvinnan:
"Bed, att stjernan ej i molnet skrider,
Att ej friheten i boja lägges,
Bed, att brödratrohet ej må svika!"
Knappast var det sista ordet taladt,
När af sorl den glesa ladan omgafs,
Och en röst i dörrens mörker ropte:
"Finnas menskor här, och hvilka? Svaren!"
Ingen svarte, och det roptes åter:
"Sätten eld inunder ladan, vänner,
Ty zigenarkungen har sin tron här!"
Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren,
Och med dolken höjd i handen sade:
"Här är mannen; ingen född af qvinna
Skall ohämnad tränga fram till tronen,
Innan ett beting han gett och svurit.
Svärjen lejd och vård åt förarn Anton;
Då med barn och maka är jag fången."
Men, igenom dörren smugen redan,
Talte förarn, der han stod bland männen:
"Sörj för dig, zigenare, ditt bistånd
Tarfvar icke förarn Anton mera."
Ändtligt genomskådande försåtet,
Med en blick, som gnistrade i natten,
Med en mun i fradga, ropte Adolf:
"Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar,
Röfvare, som plundrat sina bröder,
Mördare, som ryckt ur spenbarn hjertan;
Ingen har dock gjort hvad förarn Anton."
Så han sade, och till förarns hjerta
Trängde med hans ord den slängda knifven.
- Grafven i Perrho - 215
- Zigenaren - 231
- Julqvällen - 241
- Jenny - 245
Aktivera autouppdatering av kommentar