Över evangelium på palmsöndagen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Onde barn! I avgrunds fångar,
som, med bävan i ert bröst,
inom edra mörka gångar
gömmen er för Herrans röst!
Vaknen ur er sömn och dvala
vid så milda kärleksord,
att med eder Gud få tala
vid hans egit nådebord.

Du som för din räkning sviktar
och din syn till korset vänt!
Kom! din Gud för dig instiktar
sitt föreningssakrament.
Slit dig lös från alla hinder
och med trones öga märk,
hur sig Gud med dig förbinder
uti detta nådeverk.

Dig bör mera ej förfära
dundrets blixt från Sinai;
träd du helgedomen nära:
den skall dig ett Sion bli.
Med ett hjärta, ömt förkrossat,
och med en botfärdig bön,
blir ditt syndaband avlossat
och din klädnad vit och skön.

Men du, som vart steg avmäter,
listigt, till din nästas fall,
under det att du förgäter
den dig ser och döma skall!
Du, som, med ett bittert sinne,
trotsar nåden, i din nöd!
nog med Judas blir du inne,
men din måltid blir din död.

Är det hjärtat, som du döljer,
dig till harm i bröstet satt,
att din broder du förföljer,
att du vredgas dag och natt,
att ditt högmod skall befalla?
Tror du det, till evig skam
redan mörksens vågor svalla
kring din själ, då du går fram.

Kan din ondska sig inbilla,
att en suck, en pressad tår,
att ett ord, som ljumt och stilla
utav dina läppar går,
skall med frid till höjden höjas
och besvaras på din jord:
vi må dina knän då böjas?
Gack din väg från Herrans bord!

Tror du, då din hand du rycker
från den armas hjälp och tröst,
att du dig till frälsarn trycker,
som Johannes till hans bröst?
Ack vad ve, vad skräck och plåga!
Vad förfärligt övermod!
Svara mig på denna fråga:
är du värdig Kristi blod?

Dina lustar tyglöst rasa
under täta samvetsslag,
tills du ur ditt skjul med fasa
någon gång ser ljus och dag.
Dig ditt samvet slår och klämmer,
ögat brister ut i gråt;
men du glömmer snart din jämmer
på din gamla syndastråt.

Lögn och flärd dig så förvillar,
att, då nästans fel du ser,
du med nedrig köld dem gillar
och åt all hans ofärd ler.
Se dig om och ömt betrakta,
om det ägnar dig som gäst,
att Guds änglar dig uppvakta
på din dyra nattvardsfest.

Buga dig då ned till jorden,
fly fördärvets ödemark;
sök förtröstan i de orden:
Gud är i de svaga stark.
Lät din gråt och dina böner
vittna om din högsta skatt.
I din nattvard du då röner
livsens sol i dödens natt.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter