Barndomsminnen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Jag mins en tid, jag mins den hvar minut,
Då lifvets Maj på mina kinder glödde,
Och i min späda barm en ros slog ut,
Hvars fägring inga stormar än förödde.

Hur säll jag lefde i min oskuld då,
Lik morgonstundens första fläkt i dalen!
Min fröjd var ren som ljuset i det blå,
Och lätta såsom daggens perlor qvalen.

Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt
Och jorden le, liksom af englar buren,
Och vindens susning, bäckens sång och allt
Var barn som jag och lekte med naturen.

Men snart du flydde, sköna barndomsvår,
Att aldrig värma detta hjerta mera.
Ack, lundens fägring knoppas år från år,
Men lifvets blomma en gång och ej flera.

Förgäfves, se’n dess purpur tynat af,
Du vattnar hennes rot med tårefloder.
De bleka bladen söka blott en graf,
Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.

O, snart ju ila dessa stunder bort,
Som offras här åt sträfvandet och hoppet.
Då menskans bana mättes ut så kort,
Hvi skall dess glädje vissna under loppet?

Mot dig jag blickar, tid, som har förgått,
Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka.
Ack, le och njuta -- det var barnets lott,
Och ynglingens är strida och försaka.

Hvad är den verld, som ljusnar för mitt hopp,
Den palm, hvarom min djerfva aning talar,
Emot den hydda, der jag växte opp,
Och kransarne uti min barndoms dalar!

Dock klagar icke jag. -- Den fröjd, som var,
Skall hjertats dufvobud ej återfinna.
Blott, ljufva minne af förflutna dar,
Blif du min trogna följeslagarinna!

Kanske ännu vid vägens slut en vän
För den af bördor tyngde vandrarn ömmar;
Kanske att ålderdomen ger igen
Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

När, böjd mot stafven i min matta hand,
Jag ser det rum, der inga sorger agga,
Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand,
Som fordom mången afton till min vagga.



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter