Bruden (Runeberg, Lyriska dikter I, 101)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Kom, gode främling, sätt dig ned
Och hvila vid mitt tjäll.
Stör ej den tysta nejdens fred
I denna lugna qväll,
För sorgen ljuf dess stillhet är,
Ett brustet hjerta vakar här.

Se, der vid fjärdens nakna strand
En flicka skådar du.
Med pannan lutad mot sin hand
Hon sitter ensam nu;
Hon blickar stum mot land och sjö,
Och hvit är hennes hand som snö.

O, mången dag, o, mången natt
Hon synts der nu hon är.
I går vid samma våg hon satt,
I morgon fins hon der.
Hon gret nå’n gång en tår förut,
Men längese’n hon gråtit ut.

När qvällen kommer mild och klar,
När fläkten gjort sitt tåg,
Och fjärden, lik en spegel, har
En himmel i sin våg,
Då sänker hon mot djupet ner
Sin stela blick och ser och ser.

Ibland då vinden åter väcks,
Och böljans yta rörs,
Och glansen rubbas, spegeln bräcks,
Och djupets himmel störs,
Hon lyfter tyst sitt öga opp
Och ser mot skyn, fast utan hopp.

Hon satt en gång på samma strand
Och såg mot samma fjärd.
Hon såg sin älskling lemna land
Och styra hit sin färd.
Vid klippan der blef sjön hans graf,
Ej ens hans lik den återgaf.

Och derför hennes hemska ro,
O främling, ej förströ!
Låt hennes sorgsna blick få bo
I djupet af sin sjö.
Det är det enda, hon har qvar
Af all den glädje, fordom var!



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter