Den glada festen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(1796)

  • text: Anna Maria Lenngren
  • musik: Elis Ellis

Uti prästgåln slamrades med mortlar:
bråttom hade alla husets hjon.
Pigor svängde sig i helgdagskjortlar
och på spettet satt en gödd kalkon.

Gamla prästmor sågs beställsamt trippa,
hade mycket att bestyra om,
tummade sin blanka nyckelknippa,
nickade så fromt åt vem som kom.

Vandrade i nattyg - nätt och struken -
ifrån köket ömsom och i saln,
bredde ut den fina korndrällsduken
och tog fram den räfflade pokaln.

Varför då den myckna ståtligheten,
detta fej och fjäsk i kyrkherrgåln,
denna tårtan och högtidligheten,
frikadeller, korv och krams i kåln?

Vilkens, denna nötta käpp, som siras,
som så grann och blomsterlindad står?
Jo, vår goda prästfars högtid firas:
gubben fyller sina sjutti år.

Gamla prästmor, fintlig och förslagen,
med små fêter på sitt enkla sätt
fyrti gånger firat denna dagen,
fyrti år sin goda gubbe glätt...

Redan var nu middagstunden inne:
väntat lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.

Gubben tidigt ren på morgonstunden
trogen önskan av sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blivit bunden...
rån och skålbrön, kaffe utvalt gott.

Nu satt han så god och glad till sinnes
- i hans uppsyn lästes lugn och frid -
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrens nåd på den förflutna tid.

Kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så gott på mor,
visste med sig: han var kär för alla:
maka, vänner, barn och socknebor.

På en gång blev gubben glatt förlägen:
någon aning nu föll honom in...
"Dammar det ej." sade han, "på vägen?
Skäller icke Herkules vid grin´n?"

Gubben ej förgäves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte:
dotter, måg och lilla dotterson.

Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.

Hedersmågen, herr kaplan i Våla
kom nu fram med verser, ett patent,
som han låtit med små änglar måla,
grant och vackert och förgyllt och pränt.

Sedan dotter hjärtligt gratulerat,
med jordgubbar fram en korg hon bar,
dem hon i sin trädgård själv planterat
enkom för sin gamla goda far.

Släkt och vänner syntes nu sig samla
mangrant till ett glatt och utvalt lag.
Alla önskade så högt den gamla
lycka, lycka på hans hedersdag.

Mormor ropte: "Far, nu väntar maten!"
Fromma laget strax kring bordet står.
Gubben märkte rosorna kring faten...
Lilla Göran läste Fader vår.

Alla rätter ösas, skäras, styckas,
gumman, fryntlig, lägger för och ler,
fröjdar sig, att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer.

Glad är dagen, tillfället betydligt,
blanka silverkannan fylls med vin...
på det drivna locket synas prydligt
tolv apostlar och en karolin.

Till ett mål nu alla troget syfta:
morfars välgång runt kring laget går.
Gubben ses sin sammetsmössa lyfta,
blottar rörd sitt silvervita hår.

Uppå gåln från lövsaln folket hurrar...
ingen glöms av matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan vid oavbruten bas.

"Vet ni vänner," ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
"alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!"

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter