Den nya skapelsen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyfte en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? -
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter