Den vandrande klockan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En pilt en gång ej ville gå
I kyrkan snällt och sedigt.
Hvar söndag fann han något på
För att till lek få ledigt.

Hans mamma sad’: vid klockans skall
Följ du dess maning ständigt!
Hon kommer själf i annat fall
Och hämtar dig behändigt.

Men pilten mente, klockan hang
Beskedligt kvar på kroken.
Så glad han ut på ängen sprang,
Som sprunge han från boken.

Re’n klockan slöt sitt pinglande;
Mor pratat fabler bara.
Hvad skräck! Han klockan vinglande
Bakefter sig ser fara.

Hon nalkas med otrolig fart:
Han flyktar hufvudstupa,
Vet ej om han är vaken -- snart
Han täcks af klockans kupa.

Men räddad af ett lyckligt språng
Han kilar flux från stället,
Styr kosan raka vägen lång
Till kyrkan, till kapellet.

Alltse’n, då söndagsringning hörs,
Han läxan minns den dyra.
Slik en personlig hämtning törs
Ej mer han äfventyra.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter