Det första regementet

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Från Dannevirke till Dybböl det går
En kungsväg, trampad af blodiga spår:
På snön så mörka de glöda.
Det tycks som den Slesvigska marken tog
En färgning af själfvaste Dannebrog --
De hvita jämte det röda!

Då Danmarks banér från bastionen drogs,
Då afskedsmarschen på trummorna slogs,
Och allt var klart till att vika,
Då var det soldaten sig sviken fann
Och grät som ett barn -- nej, grät som en man
Af harm och blygsel tillika.

Han måste ju flykta i kolmörk natt
Och tåla fiendens hånande skratt,
Att kämpa om än så benägen!
För öfrigt det sägs ej reträtten blef dyr,
Blott Äran, den arma, fick en blessyr
Och lämnades stendöd på vägen.

Men hären gick fri -- och nog tänker jag
Den aftvår väl skymfen en vacker dag,
För den skull höfves ej sucka;
Fulltaliga sluta sig leden med hot,
Blott ett regemente -- det första till fot --
Har lämnat i linien en lucka.

Den sorgliga natten det vägrat att gå,
Men lydt sin chef, efter löfte att få
Reträtten ensamt betäcka.
Då fienden se’n kom i hack och häl,
Det bjöd med ett hurra de sina farväl
Och gick så löst på de fräcka.

Det slogs som förtvifladt, refs upp och föll,
Och än på slutet det platsen behöll,
Själf spridande död och förfäran;
Ibland regementen det första förvisst,
Förty att just det vid reträtten var sist,
Och sist på sin egen begäran.

Sof sött, sof sött i den purprade snön,
Du hjälteskara! Fast marken blir grön,
Ej blodspåret därför försvinner:
Det glöder i rosen, som grafvarne klä’r,
Hos Nordens förenade ynglingahär
På flammande kinder det brinner.

Sof sött och skammen och grämelsen glöm
Och vagga dig in i en segerdröm
Om örnar, skjutne i vingen!
Tro än att du hvilar i Danmarks jord,
Som vore den vall, hvilken vaktar för Nord,
Försvarad -- och lämnad af ingen!

Nu är den vår oväns. O Nord, var sen
Att lita på vallar af jord eller sten --
Som korthus för sveket de ramla;
Men bygg till ett värn kring ditt hotade land
Ett lefvande bålverk af bröst uti brand,
Ett virke förmer än det gamla!

Så trösta dig, ädla, modiga här,
Som än på din svärdsudd ditt öde bär,
Och tro och hoppas det största!
Minns hjältarne, fallne bland Slesvigs kärr,
Och vörda de öfverlefvandes ärr!
Honnör åt de få af det första




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.