Dexippos

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(I Athen år 267 efter Kristus.)

Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas' stad,
och ett rop av ångest genljöd under kolonnaders rad:
goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren
knappt en dagsled, ve oss, ve oss! knappt en dagsled från Athen!

Nu av män och barn och kvinnor vimlar tempelsmyckat torg,
alla vrida sina händer i förtvivlans vilda sorg:
Roma, du som tog vår frihet, för att ge oss skygd och värn,
o, var äro dina örnar, dina legioners järn?

Träda så på talarstolen stadens råd och fäder opp;
ack, men deras bleka läppar äga ej ett ord av hopp,
ingen maning hörs till vapen, ty på gotens segerled
lägga kungar sina kronor, städer sina tinnar ned.

Och så vart till sist beslutet att i templen denna dag
under offer, bön och suckan bida ödets hårda slag.
Tystnad råder över torget, alla bröst av bävan slå -
när Dexippos, hävdatecknarn, stiger fram och talar så:

»Finns ett hopp i vapenskifte? Alla här ha svarat nej;
gotens lynne tål ej mothugg, därför reta honom ej!
Hem och tempel skall han skövla värre, trefalt värre än,
om han ser hellener vara, liksom goter, tappre män.

Tron dock ej, att I med feghet kunnen köpa edra liv!
Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv.
Alltför tungt det är att bida under suckan sådan gäst;
nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest!

Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand!
När ej dygd kan elda hjärtat, tänd det i backantisk brand!
Hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd,
du som skyr befriarn Striden och befriarn Ädel Död!

Stirren rusige på döden, 1 som levat utan mod!
Raglen under vinlövskransen ned i Stygens svarta flod!
Detta är mitt råd till eder. Gån med det, athenske män!
Men här finnas gossar även, och jag har ett råd igen.

Bort med dem, som ständigt glömma, att vad stort som världen såg
verkats har av späda krafter, spända av en eldig håg!
Bort den blick, som, skarp för hindren, är för målets skönhet skum!
Hädan, fege män och gubbar! Fjärmen er från heligt rum!

Bort I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga släkt!
O, jag ser, nu kommer våren, nu jag andas västanfläkt,
och bland unga plantor står jag som Dodonas gamla ek,
och i kronan siar guden om en hög, en ädel lek.

Gossar, låt oss leka kriget, då en värld befriades,
då Temistokles och Kimon levde, och Miltiades!
Hell dig, Zeus, de leva ännu! Hell dig, Zeus, de stå mig när!» -
Och en hänförd gosseskara svarar rörd: de äro här.

»Samlens då på Kerameikos! Fatten svärd och sköld och lans,
ty vår lek skall ändas, piltar, med pyrrikisk vapendans!
Skruda dig i högtidskläder, kransa dig, du glada hop!
Snart förnimma berg och dalar evoe och fröjderop.» -

Och en väldig skog av lansar snart på Kerameikos står.
Vilka lockar, vilka kinder, vilken härlig mänskovår!
Tusental av lekkamrater, ordnade iflock och tropp,
och inunder kransar ögon, glänsande av mod och hopp.

Vill Dexippos endast skåda vårens prakt i sina led?
O, låt även sommarns styrka, höstens mognad vara med!
Männer komma, gubbar komma, allt till vapen gripit har -
Skilj ej gossen från hans broder, skilj ej sonen från hans far!

Dagen är en fest för våren, unga krafters offerdag;
men de gamle ha föryngrats - tag dem upp i helgat lag!
Männen välja sig bland gossar märkesmän för flock och tropp,
styrkan följer glad förtröstan - låt vår skara bryta opp!

Och nu tågar ut till leken under rop och blomsterregn,
mellan kvinnor, som i tårar kalla ned Olympens hägn,
ett panatheneiskt festtåg, lysande i vapnens sken
bland oliver och plataner, ur det bävande Athen.

Varm är dagen, men från havet fläktar vinden frisk och sval.
Över bergen stiger tåget, stiger ned mot yppig dal,
passet vidgas - se, en tavla breder sig för häpen syn:
eld och rök från tända byar fara virvlande mot skyn.

Ständigt, ständigt nya eldar, och se där i moln av damm
gnägga redan gotens hästar, glimma gotens vapen fram.
Än en blick ut över fältet, och till häst Dexippos sprang,
och hans stämma, följd av ekon, mäktig över hären klang:

»Lek ens glada stund är inne! Sluten leden! Fällen lans!» -
Leden slutas, lansar fällas, blixtrande i solens glans. -
»Framåt !» - Fram falangen tågar. - »Och nu ljude stark och klar
stridens sång, Tyrteiska hymnen, från vår frihets stolta dar !»

Sången brusar genom leden, tonande ur fulla bröst,
gossars silverstämma blandas skönt med männens djupa röst.
Hör, han stiger, krigarhymnen, hör, han lyfter sig mot sky,
svarad dovt av Nordens lurar, gotisk sång och vapengny!

* *

*

Athenarnes sång.

»Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder!
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen
framom de unge man ser gubben förblöda och dö.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet;
skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.»

* *

*

Goternas sång.

I nordanskogen
där nickar granen:
O Vodans släkte,
du vapenglada,
gå ned, där pinjer
och palmer sucka
bland levnadströtte
och veke trälar!
Vig dem till vila
med svärdets vaggsång,
bär gyllne bytet
till norrskensbergen,
till hjältens kulle,
till kämpens kummel,
i furors skugga
och granars skymning!

* *

*


Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann,
svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man,
gotisk fylking bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån,
märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.

Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram:
hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!
Och i jublet hörs en stämma, ack så svag och späd och vek:
hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!

Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd,
vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd;
sin famn han lyfter svennen, och han talar så: »farväl!
Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl.

Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad
de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad;
må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm,
längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!

Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans:
att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans,
att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand,
strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.

Vad vår värld är kallt förståndig, vad vår värld är fåvitskt klok!
Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok!
Världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek.
Fyll vårt land, o Zeus, med gossar, mod och tro och lust och lek!

O hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kiv,
hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt liv!
Zeus, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi!
Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.

Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd;
blygsamt på Barmhärtighetens vare offerkransen lagd,
ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut
med en gudingiven barnlek plåna seklers nesa ut.»



Viktor Rydberg - Dikter

Första samlingen

Otto Borchsenius ägnas dessa blad

Andra samlingen

Till min hustru

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter