En natt i Augsburg

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I Augsburg jag en midnatt gick
     I månens ljus,
Min skugga uppåt väggen smög
     På Fuggers hus.

Den gamla staden låg i sömn,
     En dikt i sten,
Med gaflar sirligt spetsiga,
     I månens sken.

Och breda fönster glindrande
     Med rutor små
Och ornamenter i gotik,
     Af ålder grå,

Och stenansikten grinande
     Och drakars gap
Fantastiskt läto mig förstå
     Mitt främlingskap.

Men bäst jag vandrade omkring
     I nattens frid,
Mitt inre öga såg en syn
     Från svunnen tid.

Af mina fjät på öde torg
     Ur slummern väckt,
Steg upp med sakta andesorl
     En bortdöd släkt,

Patricier och handtverksmän
     I djupa led,
Hvitklädda jungfrur, stadens råd
     Med gyllne ked,

Och midt ibland dem, hög till häst,
     Så ljus och mild
En segerherre, fromhetens
     Och styrkans bild.

Och mödrar lyfte sina barn
     I famnen opp
Att skåda räddaren från Nord
     Och Tysklands hopp.

Hans fanor fladdrade för vind
     I blå-gult svaj
I de förtrycktas frihets-vår,
     I folkens Maj.

Och skarorna sig slöto tätt
     I hjältens hägn
Vid tusendes välsignelser
     Och blomsterregn.

Nu synen svann -- på öde torg
     Sken månen ner,
Och jag stod ensam kvar, men ej
     Som främling mer.

Jag kände, att här borgarrätt
     Jag också fått,
Så visst som fosterland är mer
     Än torfvan blott,

Så visst som dygnets tomma lif
     Är endast dröm,
Men verkligt det, som ej förgår
     I tidens ström,

Så visst som oss till egendom
     Och arf vardt skänkt
Hvad höge andar verkat stort
     Och ädelt tänkt.

Ett stycke Sverge än jag såg
     I stad och trakt,
Som Gustaf Adolf en gång vann
     Med hjärtats makt.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter