Förlofningen. Sann händelse

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] Förlofningen.

Sann händelse

   »Hvad du vrider mun gudsnådligt!
Säg hvad fattas, kära bror?
Har dig träffat något vådligt?
En förlust, måhända stor?»
Prisa skulle jag vår Herre,
Om blott en förlust det var!
Nej, min vän! det är väl värre,
Vet, jag är – förlofvad karl.

   Ack! jag ser väl, att du häpnar,
Jag ej mindre häpen är,
Men emot min dumhet väpnar
Sig för sent förnuftets här.
Väl må jag den kväll fördöma,
Då jag bortgick till Sofi,
Hon, den ömmaste bland ömma,
Som knappt låter fan gå fri.

   Att hon mig till offer korat,
Nog jag märkt en tid bortåt.
Hennes öga jämt var tåradt,
Och hon log, så himlasåt.
Men jag skrattade och tänkte:
»Ej din räf skall ta’ min gås»,
Och jag henne hyllning skänkte
Blott för driftens skull, gudnås!

   Och så flydde nu en månad
På kurtisens siraps-ström,
Och Sofi var idel trånad,
Var så obarmhärtigt öm ...
Aldrig fanns det väl en tärna,
Mer för äktenskapet böjd,
Gärna, så oändligt gärna,
Talte hon om modersfröjd.

   Mun och öga hos Sofia,
Barm och kind och hand – ja, allt
Syntes oupphörligt fria,
Likväl blef mitt hjärta kallt.
Fåfängt hon sitt hjärta lade
Uppå fat och mig det bjöd.
Ej ett hoppets ord jag sade
Dock till tröst i hennes nöd.

   Men den låga, som hon burit,
Skulle blifva mitt fördärf.
Fast min undergång hon svurit,
Och hon gick i striden, djärf.
För en mö, som prompt vill giftas,
Ges ej hinder, – och jag tror,
Att ibland förbund, som stiftas,
Friar kvinnan oftast, bror!

   Jag till älskog skulle tvingas,
Lika godt på hvad manér,
Skulle klädningen än ringas
Ut ett kvarter längre ner,
Skulle än hon uppenbara
Allt hvad skönt, hon fått af Gud.
Alla skrupler måste fara
För den lyckan att bli brud.

   Men en kväll det stod ej riktigt
Till med mig: jag var »tre kvart».
Och jag ställde, oförsiktigt,
Till Sofi min snabba fart.
Jag fann henne ensam inne,
Som det alltid vanligt var.
Aldrig går det ur mitt minne,
Hvad hon då var rar och bar.

   Strax i dörren nu hon slängde
Emot mig ett ögonpar,
Hvilket, liksom kulor, trängde
Genom rocken, som jag bar.
Denna blick var full af böner,
Liksom Saltzas andaktsbok.
Sådant frestar Adams söner
Till att handla rakt på tok.

   Nu, min vän, det så sig händer,
Att jag tog dess hand i min.
(Vet! Sofi har vackra händer,
Och de gjorde min ruin.)
Och jag tryckte den och vägde ...
Och brast ut: (minns, jag var knäckt!)
»Den som ... den som ... denna ... ägde!»
Plötsligt teg jag dock förskräckt.

   Men det var för sent. På rofvet
Strax hon, som ett lejon, for.
»Evigt din!» – hon skrek – »se profvet
På min kärlek, gränslös stor!»
Och jag kände kyssar brinna.
Och jag hörde såta ord,
Och jag kände tårar rinna,
Och jag stod tillintetgjord.

   Fåfängt sökte jag att stamma,
Att det blott ett misstag var.
Hon var döf – och i det samma
Trädde in båd’ mor och far.
Vacker syn! i hennes armar
Stod jag, flat, med öppen mun.
»Kommen! kommen!» – så hon larmar –
»Och välsignen vårt förbund!»

   Och de händren på oss lade
Och välsignade, så brådt,
Och så granna ord de sade, –
Säg, hvad tycks om slik komplott?
Nu, på köpet, hiskeliga
Tanter kommo in också.
Jag, för skams skull, tvangs att tiga
Och att vid kontraktet stå.

Se’n man förde oss till bordet,
Där var samlad halfva sta’n,
Och min svärfar tog till ordet, –
Hvilken gammal, listig fan! –
Och han önskade oss lycka
Uppå allt upptänkligt vis,
Och Sofi jag kände trycka
Jämt min hand, så kall som is.

För en stackars man af heder
Ges det ingen återvänd.
Re’n mitt bröllop man tillreder ...
Ack, hur stort är mitt eländ’!
Lär, min vän, att orden väga,
När du ibland flickor är!
Ty sitt ja de blixtsnabbt säga,
Och då står du vackert där.

*


Dikter af skämtsamt slag

I. LYRISKA AF BLANDADE ARTER.


Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)

  • Fjärde delen
    • Dikter af allvarsamt slag, I. Lyriska af blandade arter.
    • Dikter af allvarsamt slag, II. Förtäljande.
    • Dikter af allvarsamt slag, III. Dramatiserande
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter