Gengångaren

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ballad på visst sätt

Månen från en glugg på luckan
gav ett blekt, bedrövligt sken.
Lisa under sorg och suckan
vred sig i sin bädd allen.

Ständigt hade hon i hågen
styrman Niklas Väderhatt,
som så plötsligt föll i vågen,
i sitt rus, vid Kattegatt.

Än dess tankar togo kosan
bus där hennes Niklas sank,
än hon nöp en tröst ur dosan
utav pinsback, nött och blank.

Det var midnatt ... Nå, vad hände?
Först på dörrn tre starka slag,
så en röst, som Lisa kände:
"Låt upp, Lisken ... det är jag.

Lisa kom i ångst och klämma,
ropte i förskräckelsen:
"Det är Nilses egen stämma ...
hu, bevars, han går igen!"

Hastigt såg hon dörrn på gavel,
märkte grant hin ondes streck,
tyckte som en dunst av svavel
vad som var en dunst av beck.

Där stod Nils i bussaronger ...
Lisa, under täcket gömd,
ropade så hemsk och ånger:
"Arma själ, är du fördömd?"

Röst från spöket: "Skall du fasa
för din Niklas, dumma nöt!
Kom jag från fördömda brasa,
vore jag väl ej så blöt.

Jag är säll på bästa viset,
våt, men det är regnets skull,
kommer just från Paradiset,
första krogen vid Norrtull.

Båtsman Gös dig skrev med rätta
hur jag sjönk i bränningen,
men den skurken glömt berätta,
att jag kom till livs igen."

Lisas fröjd ... vem kan väl mäkta
säga ut, hur hon blev glad ...
Kära läsare, ursäkta
vändningen av min ballad!

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter