Höstaftonen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Hvi suckar du så mången timma,
O tärda bröst?
I nattens stund, då blida stjernor glimma,
Hvi bryter genom rymdens lugna dimma
Din hemska klagoröst?

Begråter du de snabba dagar
På lifvets ö?
Är det vid minnet af en vår du klagar?
O, fasar du för stoftets milda lagar,
Att blomma och att dö?

Mins, fogeln sjöng i ljusa salen,
Han sörjde ej.
I skogens toppar tonar näktergalen;
Dess harmonier, födas de af qvalen
Vid stundens flygt? -- O nej!

Och fjäriln flög i blomsterringen
En sommardag;
Om aftonen hans suckar hörde ingen,
Fast domnande han sänkte trötta vingen,
Och lydde ödets lag.

Då eken föll för tidens ilar,
Då bergets häll, --
Du dåre, vill du undfly dödens pilar?
32

Uppå den graf, der verldens forntid hvilar,
Fördömmer du din qväll?

Hvem nedsteg att din lott behjerta?
Hvem löser dig
Ifrån förgängelsens och dödens smärta?
Din bön är blommans bön, bedragna hjerta:
Se hennes stoft och tig!

Och njut den nakna öknens manna,
Minutens fröjd,
Och vandra framåt med en molnfri panna.
Du är en främling här, du får ej stanna,
Förrn på ditt Canaans höjd.

Der ofvan stjernorna du äger
Din rätta hamn.
O, gläds att allt, hvad vanskligheten säger,
En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger
I evighetens famn.

Ej skrämme då den dunkla glafven
I engelns hand.
Han krossar bojan blott, men icke slafven.
Förklarad skall du blicka ned på grafven
Från ljusets fosterland.



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter