Hemkomsten

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det blåser en bitande nordanstorm,
Och drifvorna växla beständigt form.
På slätten, än bar och än öfveryrd,
En vandrares ensliga färd är styrd.

Nyss syntes han icke om vägen viss --
Nu rätar han sig i sin blå kommiss
Och trampar åstad som på krigarstråt,
Som hvirflade trummor i vindens låt.

När skymningen faller så tung och grå,
Ej tindra på fästet de stjärnor små,
Men bygden, med skimmer från stuguknut,
Då breder sin stjärniga karta ut.

Den spejande vandrarens skarpa blick
Rådfrågar i fjärran hvar strålig prick --
Ej alla, han mindes, dock tända sig,
Ty härdar ha släckts i det långa krig.

Nu sänker sig natten, en kolsvart korp --
Då lyser det svagt i ett litet torp,
Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm,
Och hjärtat är skälfvande i hans barm.

Där är det -- därborta vid skogens rand --
Det ringaste hemmet i Sverges land.
Där har han sin barnblick ur vaggan höjt,
Där har han som yngling på åkern plöjt,

Där tog efter fader han kronans rock,
Där fäste han henne med ljusgul lock,
Den leende Anna med grop i kind --
Han ser henne ännu vid kyrkogrind!

På söndagen vigdes de hop af präst,
På måndagen kom där ett bud till häst,
Som bragte ett brådskande: i gevär!
Till Polen att stöta till kungens här!

Från bruden den unga då vek hvar ros.
Den morgon med truppen han drog sin kos,
Hon packat hans ränsel och sväljt sin tår --
Han minns det, som hade det skett i går.

Se’n dess genom Ryssland han trumman följt,
Där isiga skurar och blodregn sköljt,
Han vadat i strömmen vid Holofzin,
Som piskades skummig af kulors hvin,

Han stått vid Pultava bland bröders lik
Och värnat sin fanas förslitna flik,
I tretton år fånge vid Wolgas strand
Han hörde från hemmet ej minsta grand.

Så blef han då fri. -- Öfver Stockholms torg
Ledsagades han till kung Fredriks borg.
Där fick han en daler, en sprittny skrud
En nickning: »min gosse, gå nu med Gud!»

Till hemmet, till hemmet blott bar hans väg:
»Hur är det med Anna på torpet, säg?»
En mötande bonde på ensam led
Han sporde, men kunde ej få besked.

Nu träder han inom sitt rå och rör,
Med handen på låset han hör och hör.
Han släpper det åter. Som barnet svag,
Han står med arbetande anletsdrag.

En suck utur djupaste hjärtegrund,
I tretton år sparad för denna stund --
Och böjd öfver murknande fönsterpost,
Med läpparna tinar han rutans frost.

Han ser, när det flämtar från spisens vrå,
Det målade skåpet med årtal på,
En fållbänk af furu, helt rätt och slätt,
Ett träsnitt på väggen -- kung Karls porträtt.

Han ser i ett endaste ögonblick
Sin torftiga stuga i gammalt skick,
Allt återfinns, ända till bössans spik --
Men kvinnan vid vaggan -- hvem är hon lik?

Är detta skön Anna? Från forna dar
Hon har sina ögon, de fagra, kvar;
Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm!
Nu bjuder hon barnet en vissnad barm.

Och mannen, som sitter och binder not,
Är fiskarens Jan med sin lama fot.
Då gråhårsmän rycktes till härens led,
Han skontes som krympling och slapp gå med.

Allt mattare skenet sig göt från spis,
Än vandrarn stod kvar som en bild af is.
I tretton års träldom hans tanke gick
Med frågor till hemmet -- nu svar han fick.

Snart glimmar en gnista ej mer på häll.
Han lämnar i mörker sitt gamla tjäll.
Hvart styrde han kosan? Du spörja får
Den nordan, som yrde igen hans spår.

Om morgonen tidigt, är sägen sann,
Den fattiga Anna förvånad fann
En påse med slantar vid låset fäst,
På botten en daler -- en sällsynt gäst!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter