I skogen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 I skogarnes djup bor skuggan,
 och tystnaden slumrar där,
 och viskande bud från bygden
 den suckande vinden bär.
 
 Och molnen komma med vinden,
 och solen skymmes därav,
 och fåglarnes röster tystna
 och luften är tung och kvav.
 
 Men vad som av vinden viskas,
 är ingen av oss, som vet,
 ty susande språkets mening
 är skogarnes hemlighet.
 
 Kanhända om nya illdåd
 han viskar i klyft och mo,
 om mänskornas hätska strider,
 om brott och om bruten tro.
 
 Jag vet blott, att vemodsslöjan
 sig sänker kring furans skrud
 och källan och bäcken mörkna,
 när vinden går fram med bud.
 
 Det är liksom onda ögon
 jag såge bland snårens nät
 och hörde ibland bakom mig
 som tassande lömska fjät.
 
 *
 
 Jag kände en trast, som sjöng för
 sin käresta dagen lång,
 och ljungen och lingonriset
 beundrade djupt hans sång.
 
 Och blåklockan ringde sakta
 i takt med hans kärleksglöd,
 och skogsstjärnans öga lyste
 och smultronets kind blev röd.
 
 Då hördes en vinge flaxa,
 och klorna en glada slog
 i sångarens bröst, och sången
 om kärlek för alltid dog.
 
 *
 
 Det vackraste tjärnet i skogen
 låg ensamt och tyst och klart
 och växlade blickar med solen
 och drömde så underbart.
 
 Det speglade härliga skatter
 av skiftande ljus och färg,
 det famnade alltets riken
 i ramen av skog och berg.
 
 Det drömde om eviga rymder
 av evigt skimrande glans,
 om stjärnor och soliga världars
 oändliga rytmiska dans.
 
 Men nu ligger skogens öga
 av starren för alltid släckt,
 en stirrande glanslös yta,
 av smutsiga mossor täckt.
 
 En ekorre satt i toppen
 och tittade ned och teg,
 ty älgen gick fram i skogen
 med spänstiga, stolta steg.
 
 Det var just i parningstiden
 och trotsig och djärv han var,
 ty driftens mäktiga sjögång
 i svallande blod han bar.
 
 Han förde med kunglig hållning
 sitt greniga vackra horn.
 Det rasslade svagt bakom snåret,
 en krypskytt tog säkert korn.
 
 I stoftet släpades kronan
 på stönande, fallen kung,
 det trotsiga, vilda blodet
 förrann mellan fredlig ljung.
 
 *
 
 Du trotsiga tall, som sträcker
 mot himlen din smärta topp,
 jag känner din stolta strävan,
 ditt anande starka hopp.
 
 Du tror att den vackra stjärnan
 på himlen du en gång når,
 om också din trogna längtan
 skall räcka i hundra år.
 
 Hur skygg skall ej stjärnan gunga
 på knotig och kraftig gren
 och sprida från barrig krona
 sitt blinkande milda sken.
 
 Du skjuter med makt i höjden
 ditt åtrådda mål emot,
 du banar dig fram, du växer,
 du höjer dig fot för fot.
 
 Ack, känner du icke döden,
 som fräter i stam och rot,
 och ser du då ej, hur stjärnan
 flyr undan dig fot för fot?
 
 *
 
 Jag gitter ej längre vandra
 omkring i min gamla skog,
 vi äro ej längre vänner,
 jag känner, jag vet det nog.
 
 Ty skogen är god som fordom
 och vänlig och innerlig,
 det finnes ej längre samklang
 emellan honom och mig.
 
 Min anfrätta mänskotanke
 förstör vad naturen byggt,
 i färgspel och barrdoft och gransus
 det blandar sig in något styggt.
 
 Tillbaka jag vill till bygden,
 där striden är hatfullt hård
 - där smälta förbittrade tankar
 med livet till ett ackord.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter