Idyll och epigram.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

1.

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
Kom med röda händer. -- Modren sade:
Hvaraf rodna dina händer, flicka?
Flickan sade: jag har plockat rosor
Och på törnen stungit mina händer.
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med röda läppar. -- Modren sade:
Hvaraf rodna dina läppar, flicka?
Flickan sade: jag har ätit hallon
Och med saften målat mina läppar.
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med bleka kinder. -- Modren sade:
Hvaraf blekna dina kinder, flicka?
Flickan sade: red en graf, o moder!
Göm mig der, och ställ ett kors deröfver,
Och på korset rista som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
Ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
Ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
Ty de bleknat genom älskarns otro.

*


2.

Först gå bäckens första bubblor sönder,
Först försvinna vårens första blommor;
Men din första kärlek, unga hjerta,
Öfverlefver länge hvarje annan.

*


3.


Om sin lycka talade en fästman:
Nästa söndag lyses sista gången,
Nästa måndag skall mitt bröllop firas,
Nästa torsdag för jag hem min fästmö.
Söndag kom, -- det lystes sista gången,
Måndag kom, -- och firadt blef hans bröllop,
Torsdag kom, -- och hemkomöl blef hållet,
Men ett hemkomöl med sorg och tårar,
Ty till grafvens hem han förde bruden.

*


4.

Gossen hann till femton år -- och trodde
Ej ännu, att kärlek fanns i verlden,
Och han lefde fem år till -- och trodde
Ej ändå, att kärlek fanns i verlden.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
Som på några timmar honom lärde,
Hvad han under tjugu år ej fattat.

*


5.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster;
Till den ena bär hon vatten ständigt,
Men den andra torkar bort i krukan.
Hvarför vårdas en och glöms den andra?
Ty hon fick dem ej af en och samma,
Men den ena af sin unge älskling,
Och den andra af sin man, den gamle.

*


6.

När den sköna Maj med sippor kommit,
Kransa tärnor sina bruna lockar,
Skyndande till ringdans kring sin majstång.
Under dansen äro alla glada:
Glad är den, som bär ett vackert smycke,
Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad,
Glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, hvem gladast är af alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.

*


7.

Tvenne popplar susa öfver grafven,
Der en trogen ynglings aska gömmes,
Satta fordom af hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
Som hon fostrat med en annan make,
Jaga fjärilar och plocka blommor.

*


8.

Mellan friska blomster genom lunden
Gick den goda flickan helt allena,
Och hon bröt en nyfödd ros och sade:
Sköna blomma, om du vingar ägde,
Skulle jag dig sända till min älskling,
Se’n jag fästat tvenne lätta budskap,
Ett vid högra vingen, ett vid venstra,
Ena: att han dig dock skulle kyssa,
Och det andra: sända dig tillbaka.

*


9.

I sin fästmans armar gret en flicka
Och beklagade sitt hårda öde:
Under sista natten, gode yngling,
Brann min hydda, brunno mina hjordar,
Allt, ack, allt, hvad jag i verlden ägde.
Gossen gladdes i sin själ och tänkte:
Har den trogna flickans hydda brunnit,
Dubbelt skall hon då min hydda älska;
Hafva hennes många hjordar brunnit,
Dubbelt skall hon fägnas då af mina;
Har hon mistat annat allt i verlden,
Dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar.

*


10.

Tvenne finkar byggde bo i parken.
Under våren sjöng betständigt hanen,
Under sommarn började han tystna,
Och om hösten tiger han alldeles.

Hvarför? -- Ty så länge våren räckte,
Tänkte han på maka blott och kärlek;
Men med sommarn nalkades bekymmer
Om hans bo och om hans späda ungar;
Och med hösten kommo kulna dagar
Och en längtan blott att flytta hädan.

*


11.

Fjärlar, I vårens barn,
Leende blommor, I,
Buskar och gröna trän,
Vissnen, o vissnen snart!
Bilder af ungdomen,
Bilder af kärleken,
Vissnen, o vissnen snart!
Såld åt den gamles famn,
Får jag ej älska er.

*


12.

"Våren flyktar hastigt,
Hastigare sommarn,
Hösten dröjer länge,
Vintern ännu längre.
Snart, I sköna kinder,
Skolen I förvissna,
Och ej knoppas mera."
Gossen svarte åter:
Än i höstens dagar
Gläda vårens minnen,
Än i vinterns dagar
Räcka sommarns skördar.
Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott älska,
Låt oss nu blott kyssas.

*


13.

Lutad mot gärdet stod
Gossen vid flickans arm,
Såg öfver slagen äng:
"Sommarens tid har flytt,
Blommorna vissnat re’n;
Skön är din kind likväl,
Rosor och liljor der
Blomstra som förr ännu."
Våren kom åter, då
Stod han allena der:
Flickan var borta, -- låg
Vissnad i jordens famn;
Ängen var grön igen,
Leende, blomsterrik.

*


14.

Minna satt i lunden
Och på kransen såg,
Som, af rosor bunden,
I dess sköte låg,
Och en tår föll neder
Uppå blomstren då,
Men till kransen beder
Ömma flickan så:
Sköna, får du stanna
På min ynglings hår,
Dofta kring hans panna
Kärlek blott och vår.
Nekar han dig dröja
På det ljusa hår,
O, då må du röja
Minnas gömda tår!

*


15.

Ack, natur, hur har jag kunnat
Förolämpa dig?
Andra har du fägring unnat,
Ingen fägring mig.
Ofta vid den slutna ringen
Jag förskjuten står;
På den fula blickar ingen,
Ingen vän jag får;
Och mitt hjerta slår, som andras,
Älskar såsom de:
Hvarför skall jag ensam vandra
Och försmådd mig se?

*


16.

Trenne råd gaf modren åt sin dotter:
Att ej sucka, att ej missnöjd vara,
Och att icke kyssa någon gosse. --
Moder, om din dotter icke felar,
Icke felar mot det sista rådet,
Skall hon fela mot de första båda.

*


17.

Flickan knyter i Johanne-natten
Kring den gröna broddens späda stänglar
Silkestrådar utaf skilda färger,
Men på morgonstunden går hon sedan
Dit, att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan der beter sig:
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
Talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
Talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleks-stängeln, vuxit,
Tiger hon och fröjdas i sitt hjerta.

*


18.

Till en källa talte gossen vredgad:
Källa, ängens öga, onda källa!
Tusen gånger har min flicka redan
Speglat i din blåa famn sitt anlet,
Men du vårdar ej den hulda bilden,
Du förvarar ej min flickas anlet.
När hon bortgått, flyktar äfven bilden,
Och jag söker den förgäfves sedan.
Skall jag straffa dig, du onda källa?
Grumla opp din bölja, dika ut dig,
Och förtrampa dina blomsterbräddar?
Källan åter bad en bön och sade:
Gosse, hvarför skulle du mig straffa,
Grumla opp min bölja, dika ut mig,
Och förtrampa mina blomsterbräddar?
Jag är ju en vattnets dotter endast,
Har ej blod och har ej varma pulsar,
Älskar ej och älskas ej tillbaka.
Värre är, att i ditt eget hjerta,
I ditt eget hjertas varma källa,
Flickans minne sällan varar längre,
Än hon står i fägring för ditt öga.

*


19.

Dottren sade till sin gamla moder:
Får ej nu i höst mitt bröllop firas?
Modren sade: låt det bli till våren;
Våren, dotter, passar bäst för bröllop;
Äfven fogeln bygger bo om våren.
Hvarför passar våren bäst för bröllop,
Hvad, om fogeln bygger bo om våren?
Hvarje årstid, goda moder, passar
Ju för den, som hvarje årstid älskar.

*


20.

Edvard talade till morgonstjernan:
Hulda, morgonstjerna, himlens dotter,
Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått
Och kring skuldran kastat lätta slöjan?
Morgonstjernan svarade och sade:
Goda gosse, när Amanda uppstått
Och kring skuldran kastat slöjan, går hon
Till sitt fönster, ser på mig och tåras,
Och se’n vänder hon sin blick mot vester.
Edvard åter talade och sade:
Godt är, att hon ser på morgonstjernan,
Det bevisar hennes hjertas renhet;
Godt är, att hon ser på den med tårar,
Det bevisar hennes hjertas vekhet;
Men det bästa, att hon ser mot vester,
Ty i vester ligger Edvards hydda.

*


21.

Gossen sade till sin flicka:
Du flyr undan, goda flicka,
Hvarje gång jag vill dig fånga;
Men dock säg, säg, fann du nå’nsin
Någon trygg och säker fristad,
Förr än i min famn du flydde?

*


22.

Till en bondes koja kom en krigsman,
Tung af år och vandrande på trädben.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
Bjöd och talte till den gamle knekten:
Fader, säg, hur var det dig till sinnes,
När i striden fiender dig omhvärft,
Skotten knallade och kulor hveno? --
Gamle knekten tog sitt glas och sade:
Såsom dig, när någon gång om hösten
Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga,
Och du bergar tegen för de dina.

*


23.

Vid en flickas fönster stod en gosse,
Trenne långa qvällar på hvarandra,
Klappade och bad att dock bli insläppt.
Första qvällen fick han hot och bannor,
Andra qvällen fick han ord och böner,
Tredje qvällen fick han fönstret öppnadt.

*


24.

Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.
Då, som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntra gossen flydde honom;
Och som yngling steg han se’n på stranden,
Men den muntra gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han opp och hoppade bland träden.
Nu, när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
Kom så gossens moder ned till stranden,
Sökande sitt barn med sorg och tårar.
Henne såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna qvinnan,
Önskande att henne till sig locka.
Då, som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna qvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han se’n på stranden,
Men den sorgna qvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.
Nu, när modren såg sin son, den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.

*


25.

Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Paavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar;
Men af Herren väntade han växten.
Och han bodde der med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven, Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flera diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
Svår är döden, men att lefva värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill gräfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt större diken,
Sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
Lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
Nu är tid att lefva glada dagar,
Nu är tid att kasta barken undan
Och att baka bröd af råg allena.
Paavo tog sin hustrus hand, och sade:
Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,
Som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Ty förfrusen står vår grannes åker.

*


26.

Flickan ägde af sin mor ett minne,
Ägde ett med perlor och demanter
Smyckadt spänne af omätligt värde.
Kommo tvenne fästmän då till henne.
Stolt och rik och mäktig var den ena,
Men han friade till flickans spänne.
Och den andra, han var blyg och fattig,
Men han friade till flickans hjerta.
Nu till dottren talte hennes stjufmor:
Tag den rike, och förskjut den arme,
Skönt är guldet dock mot fattigdomen.
Flickan grät och vägrade förgäfves.
Men den dag, då lysning skulle tagas,
Fanns ej flickan mer i modrens salar,
Ej på gården, ej bland parkens stammar,
Men hon fanns på stranden invid hafvet.
Dit kom hennes mor och hennes fästman,
Talande med vänlig röst till flickan:
Följ oss opp till gästabud och glädje,
Ty din lysning skall i dag besörjas.
Då tog flickan ur sin gördel spännet,
Tog det i sin hvita hand och sade:
Se, den litet har, är nöjd med litet,
Men den mycket äger, fordrar mera.
Tusen år och tusen re’n har hafvet
Slukat håfvor och förvärfvat skatter,
Och det fordrar än mitt gyllne smycke.
Så hon sade, och långt hän från stranden
Kastade sitt spänne ut i hafvet.
Men den rike gick förgrymmad dädan,
Och förgrymmad ropte flickans stjufmor:
Olycksaliga, hur har du handlat?
Ingen höghet har du mer att vänta,
Intet guld skall skimra i din boning,
Och ditt spänne ser du aldrig åter.
Men den ädla flickan log och sade:
Hvad är höghet mot min framtids lycka,
Hvad är guld emot ett lif med kärlek,
Hvad är spännet mot min ynglings hjerta?

*


27.

Stor var tavastländarn Ojan Paavo,
Stor och väldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
Djerf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt,
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hästar öfver höga gärden,
Och som strån förmätne männer nedböjt.
Och nu stod den starke Ojan Paavo
Stolt och väldig uppå lagmanstinget.
Midt på gården stod han ibland folket
Som den höga furan ibland småskog.
Men han hof sin stämma opp och sade:
Fins här en, af qvinna född och ammad,
Som förmår att hålla mig på stället,
Blott ett ögonblick på samma ställe,
Den må taga straxt mitt rika hemman,
Den må vinna mina silfverskatter,
Den må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag dess egen.
Så till folket talte Ojan Paavo.
Men förskräckte stodo bygdens drängar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och der trädde ingen fram till honom.

Och med undran och med kärlek sågo
Bygdens flickor på den unga kämpen;
Ty han stod, den starke Ojan Paavo,
Som den höga furan ibland småskog,
Och hans öga brann som himlens stjerna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror
Som ett solglänst strömfall öfver fjället.

Men ur qvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att påse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Paavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjerta till hans hjerta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Utan sade svigtande till flickan:
Anna, Anna, jag har tappat vadet,
Du må taga straxt mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag din egen.

*


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter