Innocenti

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Villorna bak sina lagerhäckar
Lysa gladt med blomsterhöljd balkong,
Florens’ himmel almanackan gäckar:
Februari, sol och fågelsång!

Uppåt San Miniato vägen dammar,
Vagnar rulla där med stolt livré.
Mellan resliga cypressers stammar
Staden jag i rosigt ljus kan se.

Här på solig älsklingsbänk jag sitter,
Lyss på tonerna från dalens snår.
Plötsligt ur mitt drömmeri jag spritter,
Då på marmorn jag en granne får.

Det är krymplingen jag ofta mötte --
Fattigt klädd, men fint och hyfsadt skick.
Han vill också hvila sig, den trötte,
Här en stund i solens varma blick.

Hälsar artigt, lägger ned sin krycka,
Hemmastadd på bänkens halfva del.
Söderns barn ej fatta, till sin lycka,
Svalget mellan lappad rock och hel.

Tigger gör han icke. Vill man truga,
Tar han mot en slant till en cigarr,
Lycklig att få kronans fusel suga
Här i skuggan af en pinjes barr.

Och vi prata som man gör i Söder.
I sitt språk är florentinarn kär.
Ena ordet lätt det andra föder,
Inom kort jag känner hvem han är.

Innocenti är hans namn. Rheumatisk,
Flyttar han sig fram som snäckan blott.
Drar en bärgning mer än problematisk
Då och då af vänners sammanskott.

Han var tjugo år, då lystringsordet
Ropte landets ungdom i gevär;
Gladt han ilade till mönstringsbordet,
Starkt och modigt klang det: jag är här!

En af Garibaldis volontärer,
Med i hjältens berg-kampanj han var,
Mot tyroler-skyttar och glacièrer
Fäktande och klättrande det bar.

Ej ett skott ur grönklädt jägarvimmel
Göt hans varma blod i ärlig strid;
Nätters is-köld under öppen himmel
Gjorde ynglingen till invalid.

Förr’n en enda lager var förvärfvad,
Förr’n han knappast hunnit lukta krut,
Låg han där prosaiskt giktfördärfvad,
Och hans korta hjältedröm var slut.

Blänkande af tapperhets-medaljer
En kamrat han såg med arm i band,
Hörde honom tala om bataljer
Lönad ljuft af mörka ögons brand;

Och en ann’, hvars ben vardt amputeradt,
Fick dock i pension en handfull guld,
Fick sig skriftligt erkändt och signeradt
Att hans land till honom stod i skuld.

Föga aktar man hur såren svida,
Af beundran, kärlek tacksamt krönt,
Men det smärtar för sitt land att lida
Lika obemärkt som obelönt.

Hur naturligt, om min krympling stirrat
På sitt spillda lif med bitter håg,
Om hans blickar hårdt och hånfullt irrat
På de granna lättingarnes tåg!

Men nu såg han rikedomen, ståten
Utan skymt af bitterhet och hat.
Med sin karga lott var han belåten,
En förgäten frihetens soldat.

Och i ord, från hvarje afund fria,
Gladdes han åt lifvets ljus och prakt,
Kallade sitt land la bella mia,
Lycklig att ha skyllrat i dess vakt.

Liksom till sitt bröst han ville trycka
Detta Florens, än i vintern grönt;
Detta land, för hvilket han bar krycka,
Med förtjusning såg han sällt och skönt.

Sådan blick jag möter knappast mera
Som hos denne man af ringa ätt.
Svärmaren, den store på Caprera,
Log vid kryckorna på samma sätt.

Barnet och den vise mildt därinne
Med martyr och hjälte enat sig.
Garibaldi, höga barnasinne,
Denne arme man var värdig dig!

Innocenti, finns du än i världen,
Tack för hvarje lärdom jag tog mot!
»Store män» jag stundom mött på färden,
Men du lät mig se en patriot!

Hör jag mer om landsmäns otack höjas
Den där gamla visan af en narr,
Fram din bild jag manar, ser dig nöjas
Blott med solsken och en slät cigarr.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter