Sång till sömnen
O, sömn! Du min enda Mæcenas,
Dig öppnas min gäspande mund!
Det må mig väl aldrig förmenas
Nu i min ingifvelses stund?
Så länge jag ännu kan sofva
Försvarligt i sång och i säng,
Vill högt jag dig prisa och lofva
Och rida pegasen i fläng.
Man hoppet och minnet berömmer
Förutan all måtta och sans,
Men sömnen man oftast förglömmer,
Fast kronan ostridigt är hans.
Ack, gärna man tage dem båda!
På köpet tag kärlek och tro!
Blott hvilan blir utan all våda
Och ostörd min nattliga ro.
Må äran man fritt adorera.
Och rikdom och frihet med mer!
Min guddom är sömnen, och mera
Än alla de andra han ger.
Som straff blef det människan gifvet
Att täras af lidelsens törst;
Blott sömn är egentliga lifvet,
I sömnen, där lefver man först.
Den endaste jordiska lycka
Dock bor i din snarkande stat,
Där inga despoter förtrycka,
Och ingen där ropar på mat.
Väl har du en inbillad mara,
Men ack! hvad betyder den väl
Mot denna otaliga skara,
Som rider vår vakande själ.
Den lagern helt ringa oss löner,
Som köpes med mödor och vak.
Din vallmo långt bättre bekröner
Och vittnar om sundare smak.
Hvad kan väl lycksökaren njuta
Af tomt och förgängeligt lof?
Sök bara en bolster, – en puta,
Blif verkligen lycklig och – sof!
Hur kan man så grymt sig förbryta
Att offer ditt altar ej ge!
Man låter ju dygnet förflyta
Förutan åt sängen att se!
Men otack är seden på jorden,
Det vet du, min gynnare huld!
Se’n kroppen utlivilad är vorden,
Så glömmer den slyngeln sin skuld.
En ursäkt dock finnes till hända,
Fast glömskan är stor och befängd.
Lätt fraser förståndet bortblanda,
Och sådana gifvas i mängd.
Det klingande: »Vaker och beder!»
Har mången förvillat, gudnås!
Till stora olyckor det leder,
När bibeln ej riktigt förstås.
På släktet likväl jag vill märka,
Att bättring det börjar och bot.
Allt mera det upphör att verka,
Det domnar från hjässa till fot.
Re’n ömsom det nickar och blundar
Och viger åt hvilan sig in.
Den stora förändringen stundar.
Gläds, makten blir ändtligen din!
Det tusendeåriga riket [1]>
Lär redan för dörren ju stå.
I snarkande bytes nu skriket;
Ett ide blir jordrunden då,
Och mänskan blir björnen, som korkad
Där sofver i oskyldighet.
Tills en gång hon lam och förtorkad
Blir bolmad utaf en komet.
- ↑ Som, enligt Jung; skulle börjas 1836.
Aktivera autouppdatering av kommentar