Skepparen och skeppsredaren

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En skeppare - jag minns ej på vad ort;
det bör dock sagans gång på intet sätt förstöra -
fick en gång mycken lust att göra
vad du, min läsare, törhända redan gjort ...
"Vad var det då?" Du skall få höra,
så snart som rimmet gynnar mig.
Han fick - nu skall det gå - fick lust att gifta sig
Han hade eftertänkt helt ensam i kajutan
en dag, då nyss han satt i land,
hur som att hustru ha är roligt ibland,
liksom också att vara utan.

Vid det han grubblar så, han skådar från sitt däck
en mö, som trippar fram till bryggan
så pirrögd, ung och smärt och täck,
att skepparns frihet tog sin knäck
vid första ögonkast på denna lilla styggan.
Begärligt nu han kikade
än på desss nätta fot, än på den runda armen
och än där gullke´n glittrade
i glisan av den vita barmen.
Vid denna ljuva syn ett fast beslut han tar
att aldrig i sin levnads dar
de gifta männers glädje smaka,
om flickan, som så dejlig var,
ej ville bli hans äkta maka.
Till lycka för hans eld och fattade förslag
fann han för henne stort behag
och fick kontraktet snart reglera,
om jag minns rätt, den samma dag
förmedelst näsdukar och nankin, flera slag,
samt litet vin ifrån Madera.
Allt detta mod i flickan satt:
hon saken mer ej övervägde,
men tog anbudet an av den Neptun, som ägde
treuddad gaffel ej, men väl trehörnad hatt.

I första glädjen över detta
gick skepparn till sin redare
att ödets skickelse ödmjukligen berätta
och herr grossörn till bröllops be.
Han kom och undrade att se
i brudstoln en så vacker flicka
bredvid en solbränd skeppare.
När prästen gjort sitt kall och man begynt att dricka,
brast herr grosshandlarn ut i glättig skämtsamhet:
"Min hjärtans herr kapten, det är en vågsamhet
att med så vacker brud sig para,
då man ej äger läglighet
att jämt vid huset hemma vara.

I desa onda tiderna
tyvärr man fler exempel känner
hur som de vackra hustrurna,
när vinden blåser upp för deras kära männer,
båd´ ett och annat företa ...
betänk ..." - "Vad skall jag mer betänka!"
gav skepparn hurtigt nu till svar.
"Om mig min hustru horn vill skänka,
är jag ej ensam som dem har.
Dessutom, hur man sig må vända,
är saken alltid en, på föga skillnad när:
jag seglar bort till världens ända,
blir hanrej medan jag är där ...
och medan, min patron, ni blott på börsen är,
kan er precist detsamma hända."

*


Må denna moral, som sagan innebär,
en var skeppsredare till tjänlig varning lända!

(1793)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter