Årstiderna
"Min Atis, tälj ej dina år!
Än kan du länge nöjet smaka.
När glädjen i ett hjärta rår,
man förs åt ungdomen tillbaka,
och då, min vän, då är det vår.
Ej fåvitskt fjättra ditt begär,
sök ej de kalla dårar härma!
Av dem du till din plåga lär,
att lasten föds av blodets värma,
att livets sommar vådlig är.
Följ du naturens ömma röst,
förjaga sorgen ur ditt sinne!
När ängslan härjar i ett bröst,
då först är ålderdomen inne:
min Atis, ack, då är det höst!
Men vill du rum åt glädjen ge,
åt växlad åtrå, hopp och nöje,
då skall du dig föryngrad se:
då skola vid ditt muntra löje
behagens systrar ännu le."
Så sjöng Aristes, glad och vis,
fast grånad under ålderns börda.
Hans vinter ägde väl sin is,
men än han kunde blomster skörda
till nöjets och naturens pris.
Aktivera autouppdatering av kommentar