Åskan.
Må solsken, doft och västanväder
Fritt vara älskares begär!
Men åskan allra mest mig gläder,
När hos min rädda mö jag är.
I solen hör hon till de blyga
Och undan som dess stråle far.
Hur blickar och sefirer smyga,
Med schalen stänger hon en hvar.
Jag knappt får sitta henne nära,
Dess hand jag sällan fatta får, –
Och skulle jag en kyss begära,
Hon rodnar, blir så stött och – går.
Men åker Tor uti det höga,
Och fästets blå i eld är bytt,
Då minnes hon sin blyghet föga
Och smyger till det bröst, hon flytt.
Den höga, hvita oskuldspannan
Hon lutar emot mig, så huld.
Jag löser lockar från hvar annan
Och leker fritt med deras guld.
Och ömma blicken, som plär fara
Liksom ett stjärnskott snabb förbi,
Nu söker den mitt öga bara
Att hämta styrka däruti.
Jag känner, huru barmen svallar,
Och hur mot mitt dess hjärta slår.
Men komma där för täta knallar,
Jag lika många famntag får.
Att kvalmet ännu mer ej öka,
Hon kastar schalen, lossar band;
Och länder får min blick besöka,
Som sågos knappt af solens brand.
Jag ej behöfver handen leta;
I min den hvilar, mjuk och späd,
När blixtarna bli allt för heta,
Bli mina kyssar heta med.
Och sinom tusen får jag trycka,
Att kind, att hals blir purpurröd.
Hon talar blott om kärleks lycka
Och hur en man är kvinnans – stöd.
Men ack! när Tor har slutat striden,
Blir Frejas dyrkan blyg också;
Om åskan räckte hela tiden,
Det kunde mycket hända då!
Aktivera autouppdatering av kommentar