Återseende

Till samma stad mig ödet återförde,
     Där Dikten först förstulen fröjd mig sände,
     Förstulen fröjd, som snart min ro förstörde,
     En magisk dryck, som evig törst blott tände.

I gator, där hvarenda sten jag kände,
     Där mina steg jag återljuda hörde,
     Då natten med sin svala hand berörde
     Min panna, som af heta syner brände.

I mörka hus, du flod i måneskimmer,
     Som under hvälfda broar språksam strömmar,
     I ären kvar -- men ej de forna drömmar!

Bland gulnadt löf en hviskning jag förnimmer:
     Ack, trodde du på oss som förr allenast,
     Du falske vän, vi återkomme genast!

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.