Ökensyn

Het är dagen, utan svalka natten.
Törsten bränner mänskor och kameler.
Ökenvandrarn för en droppe vatten
Gärna gåfve pärlor och juveler.

Sina ögon skuggande med handen,
Ropar då en pilgrim, glad i hågen:
»Vänner, sen I sjön vid himlaranden?
Solen glittrar på den blanka vågen!»

Alla studsa vid den sköna synen,
Nya krafter får den trötta skara,
Endast ledarn rynkar ögonbrynen,
Säger suckande: »en hägring bara!»

Och likväl -- om detta sken de följa,
Som flyr bort vid horisontens gränser,
Nå de sist till hafvets stora bölja,
Där hon tusen mil i fjärran glänser.

Om det sköna mål, som blicken bländar,
Än för åtrån tyckes vika stundligt,
Sannings haf, där ökenfärden ändar,
Ler i strålar, gränslöst, outgrundligt.

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.