Över en fruntimmerssuck
Då mina likar sig beklaga,
kan då mitt hjärta vara kallt?
Nej, mänskligheten har befallt
att del i deras plågor taga.
En suck kan billig ömkan väcka
Naturen snart man bifall ger.
Men, ack, hur lär den röras mer,
då suckar höras bland de täcka!
Mitt öga nyss Celinde följde
ur världen till dess kabinett.
Den skönas bröst en oförrätt
inom ett tillspänt snörliv döljde.
Hon nu bland de förtrycktas tal
i ensligheten sig vill sänka
och blott uppå den motgång tänka,
som nyss hon lidit på en bal.
I djupet av en smärtfull dvala
jag denna skönhet skåda får.
Från ögat då och då en tår
ger henne äntlig rum att tala.
Ack! brister hon förtvivlat ut,
en ohörd skymf mitt sinne plågar,
och vreden, som i hjärtat lågar,
kan knappast med mitt liv ta slut!
Jag ren Celindes smärta delar,
fast ämnet än mig okänt är.
Allt en förtvivlad utsikt bär.
Vad är som då den skåona felar?
En suck från hennes hjärta flyr,
som tycks på mina frågor svara
och äntlig smärtans vidd förklara,
som var en rubbad koaffyr.
(1776)
Aktivera autouppdatering av kommentar