Ack ve, ack ve, min jämmer stor
Ack ve, ack ve, min jämmer stor,
min sorg, nöd och elände.
Ingen människa, på jorden bor,
betänkja kan det elände.
Lyckan har sig vänt ifrån mig
och är ogunstig vorden,
mig av sitt hjul står hon omkull
och tvingar nid till jorden.
All mödo, sorg och eländhet
har hon mig underkastat,
och trängtan stor och bitterhet
mitt hjärta har antastat.
I samma sinn av ögon min
heta tårar utrinna.
När Ungdomen min kommer i sinn,
som vax mitt hjärta brinner.
Min mun för sorg ej tala må,
min hand kan ej mer skriva,
all lust måst' jag utur hjärtat slå
och allt kortsvill bortdriva.
I järn och band till fot och hand
måste jag fången bliva.
För en ädel mö måste jag dö,
mitt unga liv uppgiva.
Min tankar mig all tid och stund
till döden vilja föra,
och så"mitt unga liv i grund
med ett svärd defluera,
och i min sömn är det min dröm:
i morgon vill han mig öda,
och sedan mig så ynkelig
kasta ibland de döda.
Danser, springer med lustigt mod,
I, mine fiender hätske,
Nu få I en hand full med blod
i eder lust att trösta.
Låter eder spel här klinga väl,
låer eder harspor sjunga,
rätt nu få I Wivallii blod
samt livet med, det unga.
Rätt nu få I se Wivallium
avhuggas och nid falla
som Lilium Convallium
och andra blomster alla.
När blodet rött är vordet dött
I mig då strax förgäta,
sättja mig nid i mullen svart,
där ormar mig uppäta.
Tag du, som är Guds eviga ord,
min själ i dina händer,
min kropp, som är av ler och jord,
jag jorden igensänder.
Mitt unga blod görs sorgfullt mod
för alla ovänner mina,
som stå och se och däråt le,
att det på jorden rinner.
Mig tyckes hela Dannemark
stå med uppräckte händer
och glädja sig så hjärtelig,
de få mig i dödsens händer.
Min ovänner samdräktelig
sig nu tillsammans giva
och glädja sig så hjärtelig
att de få mig avliva.
Aktivera autouppdatering av kommentar