Adams och Evas första morgonsång
Skön och nyfödd var naturen ...
Tredje morgonsolen brann.
Källan sprang av fröjd, och djuren
stumt beundrade varann.
Bruten var ännu ej freden:
minsta mask dess sällhet njöt.
Salig endräkt över Eden
i var fläkt sin anda göt.
Hinden tigern menlöst smekte,
bette vid dess sida tätt.
Lammet oförfärat lekte
med sin konung, lejonet.
Rosen hyste inga törnen,
blomman dolde intet gift.
Sparven hyllad var av örnen,
kärlek alla väsens drift.
Av en helig känsla tände,
Edens änglasälla par
nu dess första lovsång sände
upp till varelsernas far:
"Du, som från det klara höga
skådar jorden för din fot,
till dig, Fader, lyfts vårt öga ...
tag vår sällhetssuck emot!
Du som bildat alla väsen,
fästets glans och jordens skrud,
Herre, cedrarna och gräsen
lova dig, all godhets Gud!
Intet blad din nåd förtiger ...
Allmakt röjs i löv och knopp.
Fältets friska ånga stiger
som ett rökverk till dig opp.
Bäckens sorl och fågelns kvitter
till din ära höja sig.
Blomstrens prakt och dagens glitter
allt, o Fader, prisar dig!
Och vi, Herre, vi besjunga
högt din makt i skapelsen.
Böjlig gjorde du vår tunga
och vår röst att tolka den.
Allt, varthän sig tanken sträcker,
allt vad ögat fatta kan,
i vårt hjärta dyrkan väcker
för naturens upphovsman.
Huld du på vårt intet tänkte ...
säll och härlig blev vår lott,
stort det välde, du oss skänkte,
över allt vad andra fått.
Helig skall vår lovsång vara:
evigt, evigt god är Gud!
Klipporna och bergen svara:
evigt, evigt, god är Gud!"
Aktivera autouppdatering av kommentar