Afrodite och Sliparen

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

(I Tribuna degli Uffizi.)


I konstens strålande Tribuna
En makt beständigt drager mig
Till dig, du höga Afrodite,
Du mörke »Slipare», till dig.

Hur blefven I så nära grannar,
I bilder två, jag fattar ej,
Du underbara skönhetsdrottning,
Du tunge, lutade plebej?

Ack, formens fägring med sin motsats
Får sammanbo i konstens sal,
Liksom vid skönhetslifvets sida
I världen rymmas nöd och kval.

Hon, Afrodite, sluter örat
För hvarje disharmoniskt ljud,
Det fulas åsyn bringar frysning
I hennes alabasterhud.

Den värld, som sträfvar, kämpar, lider,
Den hejdas vid den hårdas fot,
Liksom mot hennes eget Cypern
Förstummas ohördt hafvets knot.

Ej för att pröfva stoftets strider
Hon steg en gång ur svallets elf;
En enda lag hon känner -- skönhet,
Ett enda ändamål -- sig själf.

Hon finnes helst för dessa några,
Som glättat från sin lefnad ut
Hvar lidelsens och kvalets skrynkla,
Tills allt som marmorn blef till slut.

En afgrund därför skiljer henne
Från närmsta grannen, trälen där,
Som böjd på knä med knifvens slipning
Se’n tusen år ej färdig är.

Som hon ur pärlskum iris-färgadt
Så han ur jorden spirat opp;
Af svett och blod igenomsyrad
Dess mylla födt hans jättekropp.

Se dessa grofva senor, muskler,
Som knutits af hans hårda lott,
Se denna hand, som mödan fjärmat
Från skönhetstypens ädla mått!

I luften ligger som en maning
Af halfva tankar, brutna ord:
Res upp dig, du af oket tyngde,
Du står uppå din egen jord!

Hvar lössläppt kraft i elementen
Sin frestelse till jätten för;
Följ efterdömet! alla brusa --
Men ve vår värld, om han det gör.

Finns ingen brygga till försoning
Emellan dessa grannar två?
Skall hon, den stolta, ej bevekas
Att medlidsamt till jätten gå?

Skall skönheten, från folket söndrad,
Gå upp i själfviskt njutningslif?
Skall han, som knäar där i stoftet,
En gång bli färdig med sin knif?

Stig ned, du konstens Afrodite
Från din förnäma marmorhöjd,
Låt stenen mjukna kring ett hjärta,
Som känner mänsklig sorg och fröjd!

Sänk dig med kärlek till din broder
Att mildra ödets hårda band,
Att torka svetten ur hans panna
Och vrida dolken ur hans hand!



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.