Allt sen människor först
Allt sen människor först bebyggde den blomstrande Jorden
ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda, retande Mö mitt hjärta ej klappar,
vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, Bröder! mitt öde är. Jag älskar dem alla,
alla i féiska band snärja min fladdrande själ.
Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
varje strålande blick byter i lågor mitt blod.
Salig jag prisar den Man som ägnat en blomstrande Flicka
dyrkan och känslor och liv; vore hans älskade ock
kall som drivan på Alpernas spets och hård som graniten
skulle hans böner till slut röra den grymma ändå.
Så Propertius förr vid Tiberns blommiga stränder
vann med sin klagande sång Cynthias löje och kyss.
Helikons topp han besteg åt den älskade kransar att vira
och av sin Flickas hand Skaldernas lager han fick.
Himmel! vad fröjd att fängslad i Tärnans kärliga armar,
tryckt till dess svallande barm sucka och njuta och dö.
Ödet ej älskaren hinner: hans liv är en vila på rosor,
milda som harpans ljud klinga hans dagar förbi.
Skickelsen ej åt mig den himmelska lyckan bestämde,
icke av purpur spann Parken min levernestråd.
Vitt över brusande hav, lik Noaks duva min kärlek
svävar och ej en gren finner att vila uppå.
Evigt med nya fantomer Du gäckar mitt öga, o Amor!
Evigt med nya sår kväljer Du, grymme! mitt bröst.
Om vid kronornas sken och fiolernas ljud från orkestern
jag i Thalias hus sitter en afton och ser
Flickans olympiska anlet omdarrat av krusiga lockar
stråla i rosenglans under en blomstrande hatt,
eller dess barm, av pärlor bekrönt försmäktande vaggas,
häftigt mitt hjärta strax svider av kärlekens pil.
Nu vid en pipas ljud förhänget sig rasslande höjer
och en Hjältinna stolt tågar på bräderna fram.
Hon förtrollar mig straxt; jag glömmer min tjusande granne
och för gycklerskan blott öga och öra jag har,
Hon må sväva, vida strängarnas takt i luftiga danser
eller med dolken i hand tala patetiska ord.
Och ej svalkar den tanken min brand att tjuserskans rosor
endast äro ett lån, alla dess känslor en dikt.
O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan
och i min känslas rus endast Gudinnor jag ser.
Åter vid pipans ljud förhänget sig rasslande sänker,
hem med drömmande fjät vandrar jag ensam och stum.
Ser jag en Flicka då vid lyktornas gullröda skimmer
rätt vid sin älskares arm smyga till kärlekens fest,
O! då betages mitt bröst av en kvalfullt svällande brånad,
länge stirrar min blick efter de lyckliga två.
Ack! det sällhetsbegär som fräter mitt glödande hjärta,
aldrig på jorden det skall fyllas och ända mitt kval.
Dock ur himlarnas famn den belönande kransen mig vinkar.
Dit med en barnslig tro stiger min tårade blick.
Venus Urania där mig öppnar ett moderligt sköte,
fyller med tjusning mitt bröst, kransar med stjärnor mitt hår.
Där skall jag fläta min glänsande hand i Helgonens danser,
där skall harpan av fröjd klinga till pol ifrån pol.
Formen jag älskade blott och formen är Gudomens spegel.
Skild från materiens slagg evigt han tjusar mig där.