Antinous
Än ses han, där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.
Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på tidens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.
Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.
Ty evigt blommar stranden där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går deras färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.
Han genomspanar i det djupa blå
den gåta, varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.
Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgset blida anlet är
en spegel för det varandes mystär!
Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
Säg vad du ser djupt under tidens ström!
Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» -
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.
Aktivera autouppdatering av kommentar