Aurora Köningsmark
I.[redigera]
Augustus, boren af Saxen
Och Polens valde monark,
Oss krönikan lär om den kaxen
Att han var omänskligt stark.
I Dresden visas allt ständigt
För gapande eftersläkt
Den hästsko, som högst-egenhändigt
I tvänne hälfter han bräckt.
Lik Herkules spännande höften
Och lutad mot klubbans skaft,
Han bröt ock de starkaste löften
Med rentaf ohygglig kraft.
Hans folk slet upp sig, förstördes
För att betala hans lyx,
Men halfgudens bröst ej rördes,
Han var som stålsatt i Styx.
Naturligtvis måste han kriga --
Han var nu engång så stark!
Men vände från Clissow och Riga
Tillbaka till Pillnitz’ park;
Ifrån Dünamündes murar
Till jaktmark af nymfer full
Att dyrka upp jungfruburar
Med Herkules-klubba och gull.
Som hjorten och vilda svinet
De sköna föllo i strid,
Ty dygden var skör som porslinet
I August den starkes tid.
Ej blott af namn på herdinnor
Den långa listan bestod;
Där funnos fröknar, grefvinnor
Af världens blåaste blod.
Ditt namn, af lagrar omgifvet,
Där möter oss, Königsmark!
Förgäfves du stred, står där skrifvet --
Han var nu engång så stark!
Den firade fröken Aurora,
Ett under af vett och behag,
Sett småningom ätten förlora
Hvar skärf af bytet från Prag.
Familjens grafkor i Stade
Med multnande fanor bland damm
Var allt hvad den ensamma hade,
Se’n reduktionen gått fram.
Hon, stjärnan i krönta kretsar,
Hon skulle nu tigga om stöd,
Med rosiga fingerspetsar
Af nåd få bryta sitt bröd!
Som sällskap åt en prinsessa
Kanhända i tukt och tvång
För snubbor sänka sin hjässa ...
Hon, Königsmark! -- Allons donc!
Hvad eljest? Rufva på minnen
Kanske i ett adligt stift,
Då redan hon vant sina sinnen
Vid verldslifvets ljufvaste gift!
Det högdragna fältherreblodet
En stund henne upprätthöll;
Men ack, så svek henne modet ...
En snyftning af harm -- och hon föll.
Ifall hon gett efter för hjärtats
Försmäktande, brinnande bön,
Af världen hur skulle hon svärtats,
Som redan var snillrik och skön!
Hon föll ej så oförsiktigt;
En halfgud med konunganamn
Steg ner mytologiskt riktigt,
I guldregn till tjuserskans famn.
Med blygsel i hjärtat buren
Men stolt i hållning och skick
Hon gick att möta på couren
Hvar kall eller bortvänd blick.
Sitt folk hon ej kände tillräckligt!
Bemärkt af hans majestät,
Med smicker slafviskt och äckligt
Hon omgafs vid första fjät.
Drabanter, pager, hejduker,
De stodo som tända ljus.
Förnäma allonge-peruker
Sig sänkte med krypande krus.
Och hofvets damer i gala
De nego med finaste takt
Och dygderna djupast af alla --
Ty här var en verklig makt.
Den kunglige älskarens dyrkan
Lät hofvet sin plikt förstå:
»Behaget hylladt af styrkan»
Gaf ämne till mången tablå.
Dock sköna som hon voro flera
Som funnit för styrkan nåd;
Aurora var något än mera,
Hon visste ge kloka råd.
Hon fattade statens brister,
Ett rike hon kunde ha styrt.
Hon är min premier-minister!
Svor ofta kung August dyrt.
Så var nu förtjuserskan hunnen
Till höjden af glans och makt;
Och dock kring den sköna munnen
Hvad hemligt vemod, förakt!
II.[redigera]
Aj, sådan förskräckelse öfverkom
Den värld som niger och bockar!
En plötslig stormby ruskade om
Styfkjortlar och skarlakansrockar.
Här lades för Sverges ynglingakung
Så länge giller och fälla;
Nu kom hans hämnd som ett snöskred tung,
Nu skulle menedarn det gälla.
Kung August i salen gick upp och ned
I slottet vid Elbes stränder.
Hvad var att göra? Han hjälplös vred
Herkuliska, hvita händer.
Han jagat på dörren samma dag
Sitt råd under onåd och snäsa,
Peruker vanda i härskarens drag
Hans vilja på förhand att läsa.
De varit hans lydiga eko blott
Och fingo nu bära vreden.
Så hade Aurora rätt dock fått!
Hon ensam talat för freden.
Från länstoln vid fönstret akt hon gaf
I liknöjd och lugn förbidan
Hur rasande utbrott följdes af
Omanlig och rådlös kvidan.
Skön var hon alltjämt. Det krigarblod,
Som fordom hos släkten brände,
En döende, dämpad rosenflod
Till kindernas rundning sände.
Den svällande munnen, förföriskt krökt,
Af finaste dun omgifven,
Hvar frestande nektar i grund försökt,
Men nu stod leda där skrifven.
Den glans, för hvilken sin själ hon sålt,
I hjärtat hånfullt belog hon,
Mot egen fördel i full revolt,
Parti för fienden tog hon.
För svenskarne -- samma råa nation,
Hon talt om med ömkande miner,
Och där en orättvis reduktion
Lagt hennes hus i ruiner!
Det fanns i nord en magnetisk nål
Som drog hennes heta begäran.
Hon vämjdes vid nöjets fulla skål,
Ty törsten, den gällde -- äran.
Besjungen, beskrifven tusenfaldt,
I mörkblått och elghuds-handskar,
En segervinnare öfverallt
Mot saxare, ryssar och danskar,
Mot falska grannar ett ljungande svärd,
Men ren som en femtonårs tärna,
Stod Karl i en lumpen och lågsint värld
Att rätten och sanningen värna.
Kom skräcken till August med en stafett
Att åter det gått som vid Narva,
Då jublade hemligt Aurora: rätt!
Mer stryk är just hvad de tarfva!
Det värsta var kommet. Man fått besked
Att hjälten ej lät sig försona
Förr’n August vid hans fötter lagt ned
Sin polska guldpapperskrona.
Den stackars Herkules brydd tog an
Sin aldra lenaste stämma:
»Du, vackra väninna, allena kan
Oss hjälpa ur denna klämma.
»Aurora, låt spänna för i smyg,
Svep in dig i varmaste sobel,
Med löften in blanco till svensken flyg!
Mot dig han visar sig nobel.
»Du ensam, huldaste envoyé,
Kan finna de rätta orden.
För ögon som dina skall sig ge
Den vilda pojken från norden --»
Här sjönk hans röst till en hviskning ned:
»Och bli dina offer stora,
Om blott du köper en bättre fred,
Jag lönar dig kungligt, Aurora!»
Till hennes panna en flamma steg
Och ögonen ljungade klara,
Men djupt i sin styfva brokad hon neg
Och sade blott: jag skall fara.
III.[redigera]
När skall jag se min hjälte --
Blå rock och läderbälte?
Du Sverges unga ära,
När kysser jag din hand?
Hvad rör sig i mitt hjärta
Af stolthet och af smärta?
Jag älskar Hans Kristofers
Och Otto Vilhelms land.
Din seger än mig gläder,
Du jord för mina fäder,
Som de ha vidgat, värnat --
Nu är jag främling där.
Med några penndrag plundrad
På ärfda herresäten,
Förskjuten och förgäten,
Jag har dig ändå kär.
Helt nyss den lömska ligan
Dig tänkte sönderstycka
Och bästa fälten rycka
Från den de trodde svag;
När dina murar höllo
Och när de falska föllo,
Då var jag svensk. Jag jublat
På Narvas, Dünas dag.
Ack, jag är blott en kvinna
Och ärans ljusa gamman
Jag vet står illa samman
Med min förgyllda skam.
Fast glans och lof mig följa,
Jag vill mitt hufvud hölja
För fläckfri hjälteyngling
Betäckt af bragdrikt damm.
Men knäböjd vid hans fötter
Jag kyssa skall hans värja,
Skall bedja och besvärja:
Min store kung, gör fred!
Den flärd och sken förtrolla
Låt honom få behålla
En krona utan aktning
Som själfmant glider ned!
Han är ej längre farlig ...
Men upp i öster stiger
En molnvägg ödesdiger
Af hemligheter full.
Jag vet hur faran heter,
Jag känner Patkull, Peter,
Låt mig få tala, varna
För din och Sverges skull! -- --
Så svärmade Aurora.
I kalla nordanvinden
En tår vardt is på kinden
Inunder hennes flor.
På Polens hvita hedar
Det gick för snabba medar.
Till svenska högkvarteret
Kung Augusts fredsbud for.
IV.[redigera]
Förgäfves hon företräde tiggt --
Kung Karl sagt nej.
Väl Piper tog an sin min af vikt,
Men hjälpa förmådde han ej.
Inför en tillsluten dörr hon stått,
Se’n mynt hon strött,
Men korsade bardisaner blott
Och menande leenden mött.
Kung Augusts kjortel-ambassadör!
Af mången blick
Hvad sådana uppdrag gällde för,
Med blygsel lära hon fick.
Begrinad tyst af lägsta lakej,
Dock fast hon stod:
Jag Karl skall se, om han vill eller ej,
Så sant som min afsikt är god.
På öppen landsväg i vagn hon höll
En ändlös dag;
Ett isigt duggregn ur dimman föll --
Här skulle hon slå sitt slag.
Nu kom han i skridt utför backen ned,
En rosenhylt
Och skägglös yngling, som Polens hed
Med dunder och dödsskrän fyllt.
På rykande hästhals smekte lätt
Hans härskarhand.
Han kunde på samma lugna sätt
Fällt dödsdomen öfver ett land.
Här stod nu Aurora på dimmig led --
En fager syn!
Från yppiga skuldror kappan gled
Och släpade sobeln i dyn.
Med knäppta händer framför sitt bröst,
Som gjorde hon bot,
Med fuktigt öga, sväfvande röst,
Hon ställde sig ryttarn emot --
»Af nåd, ett ord!» -- men han i hast
Föll in i traf,
Han knappt åt sidan ett ögonkast
Den sköna bedjerskan gaf.
Förbi för alltid förutan hopp!
Hon fick ett stänk
Af smutsen, som hofvarne yrde opp,
I pannan till afskedsskänk.
Ett hånskratt, dränkt i ett ångestrop,
Från läppen brast:
Så har jag då fått förnedringens dop,
Nu håller mig djupet fast!
V.[redigera]
I Quedlinburg nu lifvet kryper
I nötta spår, med trötta steg,
Och vanan vallmodroppar dryper
På såret i en barm som teg.
Platt intet timar värdt att minnas;
Hur tidens väfstol stilla står,
Omärkligt silfvertrådar tvinnas
Ändock i stiftsfruns mörka hår.
Det är ej mer den jägarinna,
Den nymf med morgonrodnans namn,
Som flämtande var främst att hinna
En kronhjort djupt i skogens famn.
Ej längre i gavotten rör sig
Den växt, som hofvets afund väckt.
Junoniskt långsamt nu hon för sig
Med kambrik på sin svarta dräkt.
Den mogna skönhet August glömmer,
Af hvem är väl dess höst begärd?
En page kanske om henne drömmer,
Af sjutton årens trånad tärd.
För världen är hon blott en sägen.
Se’n ingen konung kommer hit,
Få äro de som veta vägen
Hän till en fallen favorit.
I politik vardt hon omöjlig
För sju år se’n -- en evighet.
Hos svensken gjorde hon sig löjlig
Inför Europa -- nog om det.
Här på ett gammalt slott begrafven
Hon dölja må sin stolthets sår
Och föra krumma herdestafven
Ibland en hjord af svarta får.
För gamla afundsjuka fröknar
Fredsstifterska hon nu får bli,
För hjärtan tomma liksom öknar
Med ett förtorkadt stamträd i.
Om rummen och om rangen tvister
Och tal om rober och paryr,
När det ej är om nästans brister
Och kammarjungfruns äfventyr --
Så lefves i den lilla staten
Hvar kväll då stiftsfrun tar emot
Vid l’hombrebordet och muskaten
Uti små glas på svarfvad fot.
Som slaf af konvenansens boja
Ett själlöst prat hon lyssnar på
Och hennes gröna papegoja
Gör sina inlägg då och då.
Men när hon nigit ut hvar fröken
Vid tornets dofva tio-slag,
Då komma tankarne som spöken
Och stanna kvar till ljusan dag.
Igenom rutan månen sneglar
På dystra, svartnade porträtt,
Venetianska gamla speglar
Och hennes målade spinett.
I lössläppt storm då sinnet svallar,
Som slipper på sig själf ge akt,
Och brännhet längtan återkallar
Förbleknad glans, förlorad makt.
Hon minnes hur hon allt förspillde
För att en känsla henne band
Till denne hårde unge vilde
Och till hans lika hårda land.
Liksom hon bjudit ut sig, hånligt
Affärdad nästan med en spark,
Gjord löjlig, löjlig outplånligt,
Hon, Aurora Königsmark!
Hon känner våt af smuts sin panna ...
Behandlad som en landsvägsnymf!
Hon lefver blott för att förbanna
Allt svenskt som källan till sin skymf.
I sömnlös harm sig själf hon risar
Och hatets böljor rulla tungt,
Men nästa dag hon åter visar
Ett anlete, väl blekt, men lugnt.
Hon stänger inne alla lågor
Som härja i en pinad själ
Och svarar huldt på lena frågor
Om stiftets fru har sofvit väl.
VI.[redigera]
Ett posthorn klang --
Med strutsplym i mössan morjanen sprang
Ur vagnen spänstigt till marken.
Från fröknarnas fönster stint beglodd,
Den svarte löparn med bref är betrodd
Af polske titel-monarken.
I stiftsfruns hand
Merkurius från Etiopens land
Lagt brefvet och lämnat rummet.
Med ifver, numera sällan spord,
Hon kastar sig öfver ett kungligt ord,
På länge icke förnummet.
Där stod: mon coeur!
Det falska smickret hon åter hör --
Men här finns annat på slutet.
En nyhet skallar som en fanfar,
En krigsbulletin från Moskows tsar
Föll ut ur brefkonvolutet.
Än het, än kall,
Hon stirrar på budet om Sverges fall.
Kung August förkunnar -- Pultava!
Han andas idel triumf och hån
I kapp med Kremlinska klockornas dån,
Då Caroli makt de begrafva.
Hans fröjd är stor!
Den hårda fred, han så dyrt besvor,
Med trygghet nu korsar han öfver.
En sådan lycka gör nästan god:
Auroras minne har värmt hans blod --
Hon ock litet glädje behöfver.
»Très-chère Aurore --
Så skrifver han -- hämndens timme slår
För all den smälek oss tryckte.
Min frände Karl med sin braskande dygd
Är glad att tigga hos turken skygd.
Farväl, Alexanders rykte!
»Med plump fason
Han skönheten skymfat i din person,
Se här den balsam jag sänder:
Läs detta flygblad -- läs och njut!
Den svenske björnen har rasat ut
Och ligger bunden i Bender.»
Som i en dröm
Hon läser om slaget vid Worsklas ström,
Hur hjälten vardt öfvervunnen.
På blågula fanor dränkta af blod
Den moskowitiska Fama stod
Helt yr, trumpeten för munnen.
Hvar afundsam
Trumpeten kallat till festen fram
Att trampa i stoftet det stora.
Ett djupare fall från en större höjd
Såg världen aldrig. Är du nu nöjd
Och är du nu hämnad, Aurora?
Hur är det, säg?
Det mötet på smutsig vinterväg,
Det har du dock ej förlåtit?
Hon lutade sig öfver hvilstolns karm
Med hufvudet ned på sin hvita arm
Och grät så som aldrig hon gråtit.
VII.[redigera]
Den flodbädd, hvilken hatet långsamt skar,
Stod plötsligt tom -- ej mer dess vågor välla.
Som för ett jordskalf brast där fram en klar,
Kristallisk, icke anad hjärtekälla.
Ack, detta hjärta, som omättlig törst
Till världen och dess lockelser förödde,
Hur sprang dess djupa åder upp nu först,
Blott därför att ett litet folk förblödde!
Hon hade ju för hjältekungens skull
Sin ensamhet med aggets gift förpestat!
Hon trott sig se hans blick, af is-köld full,
Som visat svalget mellan dem befästadt.
Hon hatat honom -- ja, med denna glöd
Som i sitt öfvermått är kärlek nära.
Då kurtisanen han sin dörr förbjöd,
Trots allt, hon svärmiskt älskade hans ära.
Det lysande, som hennes själ begärt,
Det stått så högt som norra stjärnesmycket,
Ohinnligt, oåtkomligt -- ack, men kärt!
I denna stund hon kände först hur mycket.
Alltjämt hon skådar denna olycks-slätt,
Hvars namn med jämmer ropas ut vid polen;
Som hagelslagna skördar ligga tätt
De svenska döde, svartnande i solen.
Och alla dessa fångar, led vid led,
Den stolta här, som nederlaget döfvat,
Hon ser dem gå inom en dubbel ked
Af pöbelns hån -- hon själf ett gatlopp pröfvat.
Pultavas blodfält, Moskows äreport
Försvinna nu -- hon skönjer glesa rader
Af röda stugor på en fattig ort
Bredvid ett slott som ägts af hennes fader.
Det är en klagan inom hvarje dörr,
En Rachels sorg, som aldrig vänder åter.
Det språk Aurora funnit simpelt förr.
Hur innerst kärt, fast ångestfullt, det låter!
I låga hem hon velat ingå rörd
Till dessa arma, dela deras vaka.
Hvar skillnad sjönk af bildning eller börd
Och endast denna landssorg är tillbaka.
Det vore ljuft att dröja hand i hand
Hos någon nedböjd maka eller moder
Och hviska ömt: han fallit för vårt land --
Hvem han ock varit, nu är han min broder.
Men nej -- hvart band till detta folk hon slet,
Ej ens dess sorg får vara här gemensam.
Hvad hjärtat nu förrådt i hemlighet
Må Augusts älskarinna bära ensam.
Den man, som stämplat Sverges undergång,
Var hennes herre -- hon har känt hans ränker
Och njuter än, liksom ett laga fång,
Sitt öfverflöd -- vanäran af hans skänker.
Hans börs består ännu den efterglans,
Som Quedlinburgs salonger blekt förgyller.
Här gäller blott att visa takt och sans,
Då aftonkretsen snart gemaket fyller,
Man bringar för monarkens gunstbevis
Lyckönskningar. En världsdam fin och rådig
Har svar till hands af ciselerad is:
Hans polska majestät är alltid nådig ...
Men denna tröga kväll tar också slut
Och gula vaxljus brinna djupt i staken
Och fröknarna komplimenteras ut --
Då är hon fri, i slottet ensam vaken;
Betraktar liksom fordom mången natt
Hur öfver Harz sig stjärnehimmeln hvälfver.
På nordens sfär syns Karlavagnen matt,
Ett ovisst sken bland mörka skyar skälfver.
Så färglös, ödslig ligger dunkel jord
Och öfver fästet molnen ljudlöst draga.
Med hjältelifvets undergång i nord
Förbleknar ock Auroras lefnadssaga.
Och hennes hjärta blir så tyst och kallt,
Dess varma våg till källan återströmmar
Liksom hos en som har förlåtit allt,
Men också jordat sina bästa drömmar.
Aktivera autouppdatering av kommentar