Ballad

Stolts Adelin hon var den vänaste mö,
     som sömmat i guld och siden.
Hon gångar sig ut allena under ö
     en afton, när dagen var liden.
          I skogens snår
          ett styng hon får;
så sof hon i berget i åtta runda år —
     men gräset gror under tiden.

Herr Helmer han var en riddare båld,
     därhos sin käresta trogen.
»Det svär jag att frälsa ur trollets våld
     min mö i villande skogen.»
          Så drog han åstad,
          så käck och glad,
med harpoklang, med sånger och kvad. —
     Krist gifve, att skörden blef mogen!

Den första gång han i harpan tog,
     då började liljorna att blomma;
den andra gång han strängarna slog,
     då rördes Guds helgon fromma;
          den tredje gång
          han höjde sin sång,
skön jungfrun väcktes ur dvalan lång —
     för nu står rågen i blomma.