Borgruinen
På berget öfverst däroppe
Sig reser en borgamur,
Där roflysten riddare fordom
Bak sluten port låg på lur.
Nu porten har brunnit till aska,
Och intet väsen syns till;
Förvittrade gamla ruinen
Jag klättrar uti som jag vill.
Här, proppad med kostlig drufva,
Låg källaren förr en gång.
En munter tärna ej längre
Går dit, med krus i sitt fång.
Ej längre hon bägarne sätter
I salen fram för hvar gäst,
Ej flaskan med altarvinet
Hon fyller för borgens präst.
Ej längre ute på gången
Hon får sig af lysten sven
För klunken i förbifarten
Hans tack i en kyss igen.
För längese’n elden gått öfver
Den gamle riddarens tjäll;
Där ligga i stoft och aska
Båd’ trappa, gång och kapell.
Dock när med cittra och flaska
Hitupp till klippan, som låg
I glans af den vackraste morgon,
Min käresta stiga jag såg,
Då kom här bland ödsligheten
Behag och trefnad igen,
Då tillgick här åter festligt
Just liksom för längese’n:
Liksom för ståtliga gäster
I ordning saln stode kvar,
Liksom här ett fästepar komme
Från samma kärnfulla dar,
Som stode re’n patern i kyrkan
Och sporde: viljen I ha
Till äkta makar hvarandra?
Och båda vi logo vårt ja.
Och gensvar på rörda sånger
Ur hjärtats innersta grund
Oss gaf, i stället för mängden,
Vidt skallande ekos mund.
När sedan afton var inne,
Och allt vardt tyst efterhand,
Den branta toppen låg färgad
Af kvällsolens glödande brand.
Och svennen och källarflickan
De lysa som herrskap, de två;
Hon ger sig god tid att kredensa,
Och han till att tacka också.
Aktivera autouppdatering av kommentar