Canadaminnen
I
Så hastigt de vandra mot land utan sol
mina dagars rasslande ked!
Likt vrakade garn ifrån vävarens stol
mot jorden de tyst falla ned.
En del for bort med den varmaste vind,
där rödskinnen smögo vid natthöljda sjöar,
där rådjuret sårat mot stränderna sam,
och röken steg högt ifrån dimvita öar,
där sköldpaddan trummade, myskråttan sam och en gud gick i böljor och snår
med nybyggarrök och med rödaste körsbär och skogsängens blom i sitt hår.
II
Jag hörde ett litet barns gråt i skogen,
i skogen som kantar Step Prairi där de stora bokarna susa.
Det smög en snyftning mellan ekarna och almarna,
och jag skalv mitt i det hett strömmande solskenet
och ropade men fick blott till svar mitt eget hemlösa hjärtas bultningar,
och förnam att det var min längtan som ville spränga sina band.
III
Men långt bortom sockerlönn och rodnande vildvin
där redes det till dans i den mörknande dal.
Och tjärblossen lysa på mognande meloner
och månen tändes stilla i Gud faders stora sal.
Där dansa starka ljusa män och skyggaste halvblod,
där stampa gråa rubbers till Karl Swanssons klaver.
Och kärleksfyllda vindar gå från sjön vid To Toma
med orsapolskans toner till M'Garvis homestead ner.
Vid fårfållan sitter jag med mörk liten ungmö
mitt hjärta var en konungs och slog som aldrig förr
Och hade jag, jag gåve diamanter och rubiner
att säll såsom då få träda inom kärlekens dörr.
IV
Grå ekorren hoppar och spillkråkan ropar,
i bäverdammen spegla sig balsam och hassel.
Och morgon kommer stigande kring nybyggets backar,
det viskar oss till avsked bland popplarnas prassel.
Jag skall lämna min älskade och fara över havet,
över havet upp till kådfyllda finnmarkens vår,
fast jag vet att mitt hjärta för länge är begravet
i dalen vid To Toma bland törnblomsvita snår.
V
Ljuvt var att stilla älska där inunder trädens hägn
och väckas av fasaners lock och sommarljumma regn,
som föllo tyst och svalkande på heta blad och barr,
på jättegräsen spelande sin dämpade gitarr.
Men ljuvast var den älskade, som jag ej hittar mer -
vi ses väl åter, jungfruland - farväl, farväl med er!
Den solrosgula slättens land mot horisontens bryn och
hundra änder plaskande i lagunerna och dyn!
Jag kan ej, kan ej stanna mer, en annan kärlek tar
mig fatt och hjärtat sällsamt emot isens länder drar.
Great Northern, konungsväg av stål på tusen öde mil,
giv mig en häst av Pittsburghs järn, snabb som ett rödskinns pil.
Och för mig fort till havets strand, dit tunga skeppen gå,
och vända åter österut, på hemväg, vid och blå!
Aktivera autouppdatering av kommentar